I början av januari kändes mitt liv så outhärdligt tråkigt. Det var första gången jag kände så och det var obehagligt. Allt var som någon sorts icke-liv, utan känslor. Inte så att mitt liv alltid är spännande och härligt annars men det brukar kännas att jag lever. Jag är en riktig känslomänniska och livet är antingen upp eller ned. Någon enstaka gång är det där emellan men det brukar ändå inte vara tråkigt.
Nu är det helt klart på väg upp och det känns jäkligt skönt. Tristessen är som bortblåst och jag inte bara anar diverse horisonter och mål, några känns som om de börjar komma inom räckhåll. Efter fem år och två försök anar jag slutet på min utbildning. Bara det. Och så fort jag är klar med den kan jag ta itu med nästa utbildning. Som är så kort att jag kommer att kunna ana horisonten från dag ett. Målet med den horisonten är ytterligare en utbildning. Och om jag kommer in på den blir det mitt livs längsta men förhoppningsvis också roligaste och mest lärorika transportsträcka.
Nej, nu ska jag sluta dravla. Egentligen skulle jag ju bara jubla lite över att transportsträckan verkar vara över för nu. Och så blev det såhär. En av fördelarna med en gammal, avsomnad blogg. Den tål lite blaj.
Om någon blev nyfiken på vad allt pluggande förhoppningsvis, eventuellt, kanske, om jag har tur ska leda till så är ni utelämnade till gissningar. Jag lovar återkomma i ämnet men inte än på ett litet tag.
Vad jag däremot kan lova är att det kommer ett blogginlägg till inom en väldigt snar framtid. Då ska ni få se bilder från idag. Den bästa dagen på länge. Sådana dagar bidrar också till en lägre grad av transportsträckekänsla.
Hej på några timmar!