Beskriv din förlossning med tre ord

Är det något som tänder en stjärna i ögonen på varje mamma så är det att få prata om sin förlossning, oavsett om den var underbar eller hemsk. Ämnet kan ältas hur länge som helst och de flesta andra kvinnor som har fött barn älskar att lyssna. Trots att man har hört historien tidigare.

Här är den långa versionen av min senaste förlossning. Här är den i bilder och här kommer den med tre ord:

Bra
Pirrig
Rolig

Nils kissade mig i örat så jag började skratta/skrika

Beskriv gärna din/dina förlossningar i tre ord om du vill!

091020 - Nils föds

Mest för min egen skull så skriver jag här en förlossningsberättelse.

Vi kom till Danderyds sjukhus klockan 9 nöjda med att ha snuvat sjukhuset på 1000 kronor i parkeringsavgift genom att parkera i ett närbeläget bostadsområde. Vi fick ett rum på avdelning 17 och där var det en stunds väntan innan vi blev visade ner till operationsavdelningen. Jag fick gå hela vägen istället för att åka i sängen, kändes bra. Väl där fick Kalle en spejsad blå dress att ta på sig över kläderna, ingen grön Doctor Carteroutfit den här gången alltså. Sen följde en kort stunds väntan som jag fyllde med ett par toabesök. Kände mig ändå inte speciellt nervös, det var snarare Kalle som stod för det.

Vi hejade på en annan nybliven liten familj som rullades mot uppvaket och det kändes surrealistiskt att vi snart skulle vara i samma situation. En norsk narkossköterska vid namn Lill tog hand om oss och vi gick in till operationssalen. Lill var rolig och genuint intresserad av oss vilket kändes tryggt och bra. Precis som förra gången var det mycket folk i rummet och alla kom och hälsade. De flesta kändes precis lika härliga som Lill och stämningen var faktiskt riktigt uppsluppen med mycket skratt.

De frågade om vi hade bestämt namn och vi sa att det hade vi inte men att Pelle och Ture nog var de hetaste kandidaterna (även om inget av dem kändes 100). Lill föreslog en massa norska namn, bland annat Bergsvein som vi skrattande avböjde. Någon frågade vad våra mor- och farfäder heter/hette och när svaren Sven, Sten, Ivar och Nils räknades upp så nickades det gillande till Nils (Kalles morfar som fortfarande är ganska pigg). Precis då kliver läkaren som ska operera mig in och när han presenterar sig som Niels så känns det faktiskt lite som ett tecken.

Vi har skojat med personalen om att sist hamnade jag bara på Södertälje men den här gången har jag aktivt valt Danderyd så nu får de fasiken göra ett bra jobb. När det hela drar igång så märks det tydligt att det är så det kommer bli också. Personalen är minst lika proffsiga som de är trevliga. En enda gång känner jag obehag och det är när jag får en stark känsla av att jag vill räta ut mitt högra ben men det är ju bedövat och därmed omöjligt att röra. Bortsett från det så går operationen nästan omärkt förbi. Plötsligt ligger en varm, aningen fuktig och kladdig liten kille nästan rätt på mitt ansikte. Jag har ett tygskynke i brösthöjd så det finns inte mycket plats att lägga honom på.

Innan jag hinner se något av min son så kissar han rakt på mig, in i mitt öra forsar det och jag börjar tokskratta samtidigt som jag skriker. Alla andra skrattar också och det känns så oerhört skönt att han är ute och mår bra, lättnaden är enorm. Kalle och Nils går iväg för vägning och mätning men skvallret går redan om att det är en stor kille.

De kommer tillbaka och jag får ha Nils på bröstet medan Niels syr ihop mig. Därefter rullas vi mot uppvaket, på vägen hälsar vi på nästa par som är i kö. Danderyd är verkligen en snittfabrik och det är stor skillnad på hur allt hanteras mot förra gången då jag var den dagens enda planerade snitt på Södertälje Sjukhus.

På uppvaket andas vi ut och bara myser, allt har gått som på räls. Vi blir kvar där nästan tre timmar för att det drar ut på tiden när de ska komma och hämta oss.

Ingreppet gick verkligen över all förväntan och jag mår så himla bra, skillnaden mot förra gången är milsvid. Operationspersonalen skämtade om att det verkade som om jag jobbade där för att jag var så lugn och lätt att samarbeta med. På BB tror nattsköterskan inte sina öron när jag säger att jag har varit i badrummet och bytt binda för egen maskin. Operationsansvarige Niels pratar med mig på eftermiddagen dagen efter snittet och även han är lite förvånad över hur pigg jag är. Han ger tre möjliga förklaringar som troligen har samverkat:
* Det är andra snittet och jag är psykologiskt mycket mer förberedd och har andra förväntningar än första gången.
* Jag är väldigt vältränad (hans ord).
* Jag förlorade bara 200 ml blod vilket är väldigt lite. Sist förlorade jag 800 ml.

Vi är oerhört nöjda med snittet och hur vi blev bemötta i samband med det. BB däremot är vi inte speciellt impade av. Kanske tror personalen att iom att jag mår så bra och att det är vårt andra barn så behöver vi ingen hjälp. Det stämmer väl till viss del men vissa saker hade det varit trevligt att få lite coachning i eller åtminstone ett erbjudande om hjälp. Som det är nu så får vi ofta be både en och två gånger om uppmärksamhet.

Nu spelar det faktiskt ingen större roll, vi mår bra och Nils mår bra - det är det enda som betyder något!

(Här kan man läsa förlossningsberättelsen från Lovisas födsel. Den är dock skriven i efterhand och ganska slarvigt.)

Nils födelsedag (bilder från kejsarsnittet)

Här följer lite bilder från dagen då vi fick en son:


Strax innan det var dags, behöver jag säga att bilden var min idé?

Nils och mitt första möte, han kissar mig rätt i örat så jag börjar skratta/skrika


Lite lugnare samvaro

Första bilden på pappa och Nils, i bakgrunden ser man operationsbordet där jag ligger

Första familjebilden, bakom står ansvarig förlossningsläkare Niels och syr ihop mig

Morgonen efter Nils födelsedag

Älskar dig!

För att läsa förlossningsberättelsen klicka på etiketten "förlossningsberättelse" här nedanför

060405 - Lovisa föds (förlossningsberättelse kejsarsnitt)

Nu är det ju ett tag (tio mån och en vecka) sen Lovisa kom till jorden men jag lägger in min förlossningsberättelse från kejsarsnittet här för den som pallar och är intresserad.

4 april 2006
Vi går upp svintidigt för att vara på snittinfo i Södertälje kl 07.00. Kommer lite för tidigt och får sitta i ett tv-rum, lite nerviga men förväntansfulla som bara den! Under förmiddagen får vi träffa en sjukgymnast som lär mig hur jag ska bete mig efter snittet, en narkosläkare som förklarar bedövningen, en gynekolog som förklarar ingreppet och en BM som jag inte minns vad hon sa, haha!

Åker hem efter ett par timmar och jag minns inte mer av vad jag gjorde den dagen men tror jag bloggade lite på FL om den.

5 april 2006
Vi går upp lika tidigt och tar bilen till Tälje. Hade tänkt att vi skulle vara sjukt nervösa och inte kunna sova men båda sov riktigt bra och var rätt lugna när vi vaknade. Jag fick ej äta, minns ej om Kalle åt, troligen inte. Läste en snittberättelse på FL och den tjejen hade tänkt i banorna att "detta e sista ggn jag är hemma utan att va mamma, sista ggn jag går ut genom dörren, sista ggn jag ser vårt hus" etc. Trodde/tänkte göra likadant men så blev det inte alls. Tog vårt pick och pack (en resväska, en ICA-kasse med min stora nalle, minst en handväska) och satte oss i bilen. På radion i höjd med Alby pratade Adam Alsing om "GE Money Bank" och undrade varför det hette "Money" bank och inte bara bank. Annars kanske folk skulle tro att det är en spermabank eller vaddå? Minns detta skarpt och tänker alltid på den underbara morgonen när jag ser GE's logga.

Kom fram och sköterskorna garvade åt vår packning! Såg ut som vi skulle va borta ett par veckor typ... (Typiskt mig)

Fick ett rum på vanliga förlossningen, det var blod på väggen och jag pep så ngn torkade bort detta. Tog sista magbilderna och så (se ovan). Tyckte tiden gick sjuuukt långsamt men med tanke på att vi kom 07.00 och hon föddes 08.45 kan det inte ha varit så långt. BM och uska som skulle vara med på förlossningen kom och presenterade sig, Britt-Marie och Therese, jättegulliga båda två, kändes bra. Britt-Marie satte dropp och kateter vilket inte var så nice. Precis innan skulle jag såklart kissa och släpade med droppställningen ut på toa. Sen var jag konstant kissnödig tills bedövningen tog. För ngn som utstått en vaginal förlossn kanske det låter som ett hån men det var det värsta med min förlossn. Sjukt obehagligt, katetern måste ha retat ngn funktion.

Sen var det mer väntan, hade bytt från mina egna kläder till sjukhusskjortan. Sen åkte jag, Kalle, BM och Therese upp till op. Där hade Kalle såklart varit förut. Lämnat bud! Säg den plats i länet han ej lämnat på...

En gubbe låg utanför salen i det lilla väntrummet och snarkade, vi garvade åt honom och Kalle satte på mig de snygga strumporna. In i salen och hjärtat började rusa. Salen var grönkaklad och fullproppad med folk i vitt som sprang runt. Alla presenterade sig men jag mindes inte ett skit. Narkosläkaren pratade och förklarade samma sak en annan läkare förklarat dagen innan. Sen började de klä av mig och när jag satt nästan naken i det stora, kalla rummet blev jag för första ggn rädd. Tittade med tårfyllda ögon på Kalle som stod i ett hörn och han gav mig en lugn blick, kändes lite bättre då. Sen gick allt FORT! Bedövn, sen spinal som tog korrekt på två röda. Jag låg på det extremt smala op.bordet och de började dona med magen. Jag flög omkring, upp och ner och åt sidan, kände allt men ingen smärta som det blir av spinal ("barnet utskaffas med lätthet" står det i journalen). Efter vad som kändes som 30 sekunder (4 min; 08.41-08.45) var hon ute! Kalle fick henne direkt insvept i en filt och sen la han henne på mitt bröst, man ser på bilderna att han håller sin hand under dock.

Var så omtumlad, minns att det bara kändes overkligt och att den där lyckan inte riktigt kom direkt. Minns att jag tänkte att "jaha, hon var ju varken söt eller ful". Snacka om att både det och lyckan ändrats!!!

Sen var det uppvak där jag var själv vilket faktiskt var skönt, vilade och funderade igenom allt som hänt. Annars har jag förstått att de flesta vill ha man och barn där. (Ego!) Trodde jag var där 20 min men Kalle och journalen säger 2 h, litar väl på det då. Tjatade om att få komma ner och jag kvicknade tydligen till rätt fort. En sköterska körde mig ner och jag trodde jag skulle möta dem i ett rum men helt plötsligt stannade sängen, jag trodde de skulle svänga in i rummet men där satt de på en stol i den mysiga korridoren! Hon sov inlindad i en tjock filt i Kalles famn och jag blev helt varm! (Ser inget nu pga alla tårar i ögonen vid minnet!) Vi kom in i rummet som vi delade med ett annat par i två h. Sen fick vi ett stort, fräscht familjerum med helt nyrenoverat badrum. Där var vi två dygn och trivdes kanon. Sista natten fick ej Kalle stanna men jag grät mig till egen lya iaf...

Lovisas apgar var 10/10/9 eller tvärtom. Färgen var ej helt perfekt men allt annat med Lovisa var och är det än! ♥ ♥ ♥

Bilderna ovan visar:
Första bilden på sjukhuset
Sista magbilden - 45 min senare var hon hos oss
Första bilden ever på Lovisa
Första bilden hemma på Lovisa

Här kan ni läsa en mindre slarvigt skriven förlossningsberättelse från när Lovisas lillebror föds.