Barnen mår iallafall fint, de utvecklas i en rasande takt och snart har vi två skolbarn. En tweenie och en sexåring. Lovisa är nio år och det känns smått otroligt att vi har lotsat henne halvvägs mot vuxenblivandet (det på pappret dvs). Häromdagen fick jag en så fin komplimang av en pappa till en kille i Lovisas klass. Han sa att min dotter har en så bra personlighet, modig och jordnära, inget krångel. "Det är din förtjänst" sa han och jag blev så glad. Lovisa också när jag berättade för henne. Nu är vi naturligtvis flera som bör ta åt oss äran och vi är absolut flera som borde ge den typen av komplimanger.
Hon är verkligen en bra tjej på många sätt. För ett par månader sa hon till exempel ifrån till två äldre killar som retade några i hennes klass för att de lekte barnsliga lekar. Den ena kille byter nu sida på gatan när han möter oss. Förstår inte var hon fått modet ifrån men "rakryggigheten" har hon från sin far.
Nils är en pigg kille med mycket humor och ett stort känsloregister. Han är rolig, mjuk och omtänksam säger personalen på dagis och det märker vi med. Även han håller på att utvecklas till en stor kille och jag ser så mycket av mig själv i honom. Det är himla härligt och gör att vi har lätt att förstå varandra. Lovisa är mer lik Kalle så de har en speciell connection sinsemellan.
På det stora hela så känns det som vi är inne i en lugn period och vi njuter så länge det varar. Ingen är trotsig, ingen är längre liten och ingen har heller blivit så stor att hen springer ute på kvällarna. En sak har iallafall varit oförändrad genom alla faser och alla år som gått - det finns inget jag älskar så mycket och inget som gör mig så glad som de två.
Sommaren 2014
Påsk 2015
I London ensam med morfar, april 2015
Efter sista sommarfesten på dagis, maj 2015