Lovisa: -Vet du, ibland när du går från dagis på morgonen blir jag ledsen fast jag inte gråter.
Jag: -Det är likadant för mig, ibland blir jag ledsen av att lämna er.
Lovisa: -Nu när jag pratar om det känns det som om jag ska börja gråta...
Den som faktiskt fick tårar i ögonen av den konversationen var jag. Min stora, lilla, underbara dotter. Jag trodde inte att det var möjligt men jag älskar henne bara mer och mer för varje dag.
En kärlek omöjlig att beskriva i ord.
Inlägg
5 kommentarer:
Det är helt galet vad man kan älska sina barn! Inte konstigt alls att förstå mamman som sprang ut i vattnet för att hämta sitt barn, när tsunami-vågen kom. Vem hade inte gjort det...?? :-(
Så fint!
Hon är så fin.
Men så fint. Det är nästan så att även jag får lite små tårar i ögonen. :)
Får också en liten tår i ögat. De där små liven är fyllda med så mycket ändå - tankar och ord och känslor. Fint.
Skicka en kommentar