Andra chansen - äventyret

Att resan till Nyköping skulle bli ett litet äventyr var jag förberedd på. Däremot var jag inte förberedd på att lamporna på E4:an skulle ta slut efter Södertälje och att det sen skulle vara en tur genom ett kompakt mörker där man inte hade minsta aning om vart vägen tänkte ta vägen. Har analyserat mig själv så mycket utifrån denna händelse att det nästan förtjänar ett eget inlägg. Jag var iallafall rädd större delen av vägen och bestämde mig i höjd med Gnesta att jag inte tänkte köra hem. 

Även om inledningen av showen grusades av funderingarna på hur fan vi skulle komma hem så var det fantastiskt att vara på plats. Vi satt långt från scenen men slapp parkett vilket inte hade varit bra med en sexåring. Dessutom hade vi Greenroom väldigt nära så vi hade stenkoll på vad Sarah och artisterna sysslade med där inne, kul!

Lovisa var tagen av allt ljud, ljus, alla kändisar och saker att titta på. I början var hon mest tyst, sedan pratade hon lite och när Sean Banan körde igång klappade hon mer intensivt än vad jag någonsin har sett nån göra förut.

Vi dröjde oss kvar på arenan av olika anledningar. Kul att se när journalisterna köade och slogs för att få komma fram till artisterna.

Lösningen på mörkerkörningsproblematiken hette Scandic Brunnsgatan. Lovisa undrade om de verkligen hade tänkt att hon skulle ha en så stor morgonrock som de lagt på hennes säng... 

Vi delade en räkmacka i sängen och somnade sen som två små stenar. Längesen jag sov så gott. 

På morgonen tog jag en dusch och sen var det bara att hoppa i gårdagens svettiga outfit. Det var milt uttyckt varmt på arenan... Tandborste hade jag inte heller och morgonfixet ordnades med produkterna ovan. Kan meddela att man får en fet hinna i ansiktet av Locobase medan Dove Fresh lotion svider betänkligt i området kring ögonen.

Lovisa däremot hade inga problem med morgonfixet. Hon t.o.m. sov i gårdagens outfit och hade det allmänt fint framför barnkanalen.

 Scandic chockade med en riktigt, riktigt bra frukost. Att jag intog den mittemot en epilepsiframkallande kanin gjorde faktiskt ingenting, tvärtom. 

 Lovisa trodde att artisterna bodde på vårt hotell men det visade sig bara vara SVT:s crew. Annars hade jag kunnat gosa in mig hos Thorsten, tror han hade kunnat uppskatta min råa, naturella look. Och så hade jag nog delat marängswiss med Sean för det var banan i den.

När vi skulle åka och jag tog in Do not disturb skylten utbrast Lovisa "aha, där är Thorstens skor!"

På vägen hem var det ljust, jag såg vägen och körde som en Gud. Vi lyssnade på Mellolåtarna, sjöng med och pratade om tävlingen och livet. Även om själva Mellokvällen var en otroligt häftig och rolig upplevelse så var det ändå umgänget vid frukosten och snacket i bilen som var helgens bästa. Är väldigt glad för att jag är så kass på mörkerkörning!