En istället för man

För tre år sedan frågade jag om ni som tycker att vi ska säga en istället för man tycker att vi ska byta namn på alla Westman, Backman och Björkman också.

Så kom december 2015 och med den en känsla av att "snart börjar jag också". Mycket riktigt, nu har jag själv börjat säga en. Än så länge anpassar jag ordvalet efter mottagaren men det är en tidsfråga innan jag skrotar ordet "man" helt. Eller well, jag gillar ju män så vi kanske kan behålla det ändå?

Barnen juni 2015

Både barnen och jag älskar att ha den här bloggen som tidsdokument. Hittills har vi bara läst enstaka inlägg men någon gång ska vi läsa ordentligt. Önskar bara att jag hade varit mer noggrann med etiketterna från början.

Barnen mår iallafall fint, de utvecklas i en rasande takt och snart har vi två skolbarn. En tweenie och en sexåring. Lovisa är nio år och det känns smått otroligt att vi har lotsat henne halvvägs mot vuxenblivandet (det på pappret dvs). Häromdagen fick jag en så fin komplimang av en pappa till en kille i Lovisas klass. Han sa att min dotter har en så bra personlighet, modig och jordnära, inget krångel. "Det är din förtjänst" sa han och jag blev så glad. Lovisa också när jag berättade för henne. Nu är vi naturligtvis flera som bör ta åt oss äran och vi är absolut flera som borde ge den typen av komplimanger.

Hon är verkligen en bra tjej på många sätt. För ett par månader sa hon till exempel ifrån till två äldre killar som retade några i hennes klass för att de lekte barnsliga lekar. Den ena kille byter nu sida på gatan när han möter oss. Förstår inte var hon fått modet ifrån men "rakryggigheten" har hon från sin far.

Nils är en pigg kille med mycket humor och ett stort känsloregister. Han är rolig, mjuk och omtänksam säger personalen på dagis och det märker vi med. Även han håller på att utvecklas till en stor kille och jag ser så mycket av mig själv i honom. Det är himla härligt och gör att vi har lätt att förstå varandra. Lovisa är mer lik Kalle så de har en speciell connection sinsemellan.

På det stora hela så känns det som vi är inne i en lugn period och vi njuter så länge det varar. Ingen är trotsig, ingen är längre liten och ingen har heller blivit så stor att hen springer ute på kvällarna. En sak har iallafall varit oförändrad genom alla faser och alla år som gått - det finns inget jag älskar så mycket och inget som gör mig så glad som de två.

Sommaren 2014

Påsk 2015

I London ensam med morfar, april 2015

Efter sista sommarfesten på dagis, maj 2015

Sista maj 2015

Skulle kunna visa 372 bilder från Kroatien men här är en

Idag nämnde jag bloggen för en bekant som då ville ha adressen och jag ångrade mig nästan lite. Kan jag stå för allt jag skrivit här genom åren? Jag tror det. Antagligen har jag mognat en del sedan jag var 26 och började skriva. Orkar förstås inte sitta och läsa ikapp tusentals inlägg men jag tror att om jag skulle göra det så skulle lite av samma känsla som när jag läser mina gamla dagböcker från tonåren infinna sig. En insikt om att åren har gått, enstaka stunder av skämskuddebehov men mest en förvånad känsla av att jag faktiskt var en fjortis med humor.

Så, status den sista maj 2015. Jag har egentligen haft en tuff start på året, ett himla oflyt med mycket. Som jag skrev på Insta häromdagen så kan jag åtminstone inte klaga på otursvariationen för den har varit stor. Samtidigt - alla jag älskar mår bra och hur klyschigt det än är så vet vi alla att det är det som räknas. Konstigt nog har jag dessutom gått nästan opåverkad genom vinterns och vårens alla stormar och motgångar. Dipparna har varit få och jag känner mig stark, både fysiskt och mentalt.

Jag har faktiskt haft en del framgångar också men de har naturligtvis inte berott på tur utan på hårt jobb. I mars slet jag mig igenom Halvvasan trots att det var det fysiskt mest plågsamma jag gjort. Jag genomförde hela äventyret ensam och huset jag sov i var nästan en lika stor utmaning som loppet. Dagen efter ville jag aldrig mer se ett par skidor men 2016 tar jag såklart revansch med Kortvasan.

Om allt går vägen så är jag dessutom färdig Friskisledare i augusti. Jag har velat och längtat sedan jag var tonåring men har alltid hittat något som hållit mig tillbaka. Efter en av årets värsta motgångar behövde jag något som gjorde mig glad och på den vägen är det. För tre veckor sedan var jag iväg på fyra fantastiska utbildningsdagar på Lillsved och på torsdag åker jag till Malmö för ytterligare fyra. Som jag längtar, både till Malmö och till augusti när jag är färdig ledare!

Justprecisnustatus är att Kalle och jag tidigare idag kom hem efter en fantastisk weekend i Kroatien. Allt, precis allt, var perfekt och jag är på det stora hela riktigt lycklig.

I morgon kommer juni och sommaren, det blir fint det här!

Soon to be Cirkelfysledare

Är man ensam så får det bli en selfie vid portalen

Än klappar hjärtat med friska slag

Idag är det 15 år sedan jag tog studenten. Nästan halva livet sedan... Insikten spär om möjligt på min begynnande medelålderskris en aning. Kris är egentligen ett alldeles för starkt ord men jag känner att jag börjar få den där typen av tankar jag har hört att medelålders personer brottas med. Jag har ännu inte drabbats av det klassiska "var det bara det här?" utan det är mer "och nu då?". Känner mig som en glad och fortfarande hyfsat ung hundvalp som står beredd och väntar på att pinnen ska komma flygande så att jag kan kuta efter men det är liksom ingen som kastar pinnen...

Om jag inte ska använda metaforer så har jag alltid haft ett mål även om det ibland har varit diffust och ibland avlägset. Nu har jag i någon mening nått målet och det känns konstigt. Det finns inget naturligt nästa steg i livet. Barnen är färdigalstrade, skolan är klar och jag har till och med fått ett jobb som passar min utbildning. Det är kanske nu man borde vara nöjd? Låta livet bara rulla på fram till pensionen. Men nej, det går inte. Det känns som jag trampar vatten. Jag måste framåt. Måste hitta någon typ av nya utmaningar.

För att återgå till metaforen så måste jag kasta pinnen själv helt enkelt och se var den landar. Plugga till rörmokare, bli kriminell eller börja med extremsport kanske? Alternativet är förstås att anta utmaningen att bestämma mig för att vara nöjd. Ett tag iallafall. ;)

Till bloggen

Länge var du en stor del av mitt liv. En daglig rutin, en kompis, något som ofta fanns i mina tankar. I perioder kunde det bli på gränsen till för mycket. När dokumenterandet nästan blev viktigare än livet självt, viktigare än det som pågick mitt framför näsan på mig.

Jag minns hur fri jag kände mig när jag slet mig loss från dig och den symbios vi levde i. På slutet var du ärligt talat mer en parasit än någonting annat. Ändå händer det att jag saknar dig. I dagsläget är du primärt ett tidsdokument och jag kan inte underhålla dig enkom i det syftet. Du måste ha ett egenvärde. Jag önskar ibland att jag kunde känna att du hade det.

Visst kan jag komma på saker att skriva om. Barnens utveckling. Min egen utveckling. Om att jag börjar bli gråhårig men åtminstone har rutor på magen. Om alla mina tankar om vad som är viktigt här i livet. Om yrkesval och hur jag slits mellan att vilja ha det bekvämt och utmanande. Om att jag äntligen kommit fram till jag är bra på men inte riktigt vet hur jag ska använda det yrkesmässigt. Om drömmar. Om förvirring. Om hur man ska välja sitt liv. Om varför det alltid är motvind när jag cyklar till jobbet och hur det kan komma sig att vinden alltid vänder under dagen så att det är motvind även när jag cyklar hem.

Jag har ju en massa att skriva om. Kanske gör jag det. För skrivandets skull om inte annat. Jag har ju alltid tyckt om att skriva. Tills vidare fortsätter jag drömma, vara förvirrad och att cykla i motvind utan att dokumentera det. Gott så.

När man gör sjuka saker

När man tvättar lister, pedantstädar tvättkorgar, rensar avlopp och har rengjort varenda liten spolarm i diskmaskinen, då vet man. Att man egentligen borde tentaplugga.

Ska ni byta namn på dem också?

Alla ni som säger "en" istället för "man" - vad tycker ni att vi ska göra åt efternamn som Westman, Backman och Ekman? 

Det ovan har jag härmed publicerat i alla sociala medier utom på Instagram. Nu ska jag ge er bloggläsare lite exklusivt extramaterial: Jag är sjukt nöjd med formuleringen. Sjukt nöjd. Återstår bara att hitta nån stackare med mansefternamn att lägga ut på Instagram.

Starstruck på riktigt?

Elaine Eksvärd i all ära, jag måste ha varit lite förvirrad. De senaste veckorna har jag träffat massor av kändisar och jag blev inte så himla starstruck av nån. AIK-killarna, Sveriges alla TV-nissar på Kristallen och så prins Daniel. Prins Daniel sa hej till mig faktiskt. Han verkade väldigt trevlig och ödmjuk men han var mindre än jag trodde. Man fick väldigt lite prins för pengarna kan man säga. Fast jag betalade ju inte, men ändå.



Kunde inte riktigt fota prinsen så håll till godo med drottningens kuddar.

Twitter och Instagram

Jag är så upptagen med att träna, Twittra och Instagrama att den här fina bloggen hamnar sist i sociala medier-rangen. Om ni vill följa mig för att se vad jag äter, hur mycket dasspapper jag köper och annat livsviktigt så hittar ni mig som @tovekungsholmen på båda ställena.

AIK-träning på Karlberg

Idag var dagis stängt så jag bestämde mig för att ta med Nils och titta på AIK-träning på Karlberg. Med en pappa och storasyster som kan ha dåligt inflytande gällande lagtillhörighet gäller det att agera snabbt och trimma in honom på rätt spår. Är man född en dryg vecka efter ett SM-guld finns det inget alternativ.

Vi hade en toppenförmiddag på Karlberg. Spelarna var glada och avslappnade efter tre poäng hemma mot Åtvidaberg igår och det var kul att se dem träna. De flesta var där men Per Karlsson, Mutumba och Majsan måste ha haft något annat för sig... Vi försökte pumpa Wesström på planerna för den senare men naturligtvis utan resultat. Nils och jag lirade lite boll, pratade med andra trevliga AIK:are och lite med spelarna. Måste ge dem en stor eloge för att de är så jäkla trevliga. De flesta hälsade när de kom in och sa hejdå när de gick. Nisse ställde glatt upp på bild med Nils före träningen och skojade med honom efteråt. Lorentzon gick helt spontant fram till Nils efteråt och busade lite och hjälpte honom med vattenkranen. Backman busade (tyvärr) inte med mig men poserade glatt. Jag blev dock lite orolig över att han inte tagit i ordentligt för han var inte så svettig. Kanske tur för mig ändå, vi skulle vidare sen.

Bland de andra åskådarna fanns två CP-skadade ungdomar och deras assistenter, jättetrevliga alla fyra. Vi pratade en hel del fotboll och de bjöd på bullar. De var där ganska ofta och det märktes, spelarna visste vad de hette och tog sig verkligen tid, snackade och kramades. Som sagt, ödmjuka killar helt utan divalater.

Nisse x2

  Boll-Nisse fick göra inkast till Igboananike

Kolla Alm bakom, sjukt avis

Tantdricka på Ekelundsbron, jag avstod morgondrink

Här och här kan ni se hur det såg ut sist vi var på Karlberg. Vädret var sämre, Nils var mindre, jag var större.

Jag har köpt massa gummi och läder

Gummistövlar till barnen och läderväska till mig. Skopunkten och Sturegallerian. Högt och lågt.

Springa halvmara, jag?

En kompis ska springa Paris halvmaraton i oktober och nu försöker hon tjata med mig. Det var många år sedan jag var där och gratis boende i ett palats i stan, shopping och vin lockar rejält. Men så var det ju den där lilla detaljen med loppet också...

Starstruck

Hrgd vilken ful bild. Det får vara så.

Jag är inte den som imponeras av kändisar. Läser sällan skvaller och är egentligen mer intresserad av vad mina vänner gör på Instagram än vad kändisarna gör.

Igår såg jag ett gäng kändisar av olika dignitet och i olika utföranden. Pekka Heino som gått fel, han bor på Kungsholmen numera men gick på Odengatan. Gick och gick, han stapplade fram med gipsat ben. Sen såg jag författaren Åsa Nilsonne på Sveavägen och så Uno i Rederiet. Han var gift med musikläraren på min högstadieskola när det begav sig.

Nu kommer jag till saken. Elaine Eksvärd hade skrivit ett blogginlägg som flera av mina vänner hyllade på Facebook. Jag tyckte inte att det var kul och påpekade det i en kommentar. Då svarade Elaine mig, ett bra och gulligt svar. Jag blev faktiskt glad och kände mig lite utvald sådär.

Så nära starstruck jag nånsin kommer.

Uppdaterat nån minut senare
Jo, jag kom på att det finns några som gör mig riktigt starstruck. Killarna i AIK.

Har jag en blogg?

Det här är en blogg. Min blogg. Jag hade glömt bort att jag hade den. Den är så lågmäld och kräver ingenting. Inte alls som dess ägare.

För den som eventuellt läser kommer en sammanfattning av vår härliga sommar inom kort. Men sitt för all del inte och vänta framför datorn, det kan bli lite segt.