Idag är det 15 år sedan jag tog studenten. Nästan halva livet sedan... Insikten spär om möjligt på min begynnande medelålderskris en aning. Kris är egentligen ett alldeles för starkt ord men jag känner att jag börjar få den där typen av tankar jag har hört att medelålders personer brottas med. Jag har ännu inte drabbats av det klassiska "var det bara det här?" utan det är mer "och nu då?". Känner mig som en glad och fortfarande hyfsat ung hundvalp som står beredd och väntar på att pinnen ska komma flygande så att jag kan kuta efter men det är liksom ingen som kastar pinnen...
Om jag inte ska använda metaforer så har jag alltid haft ett mål även om det ibland har varit diffust och ibland avlägset. Nu har jag i någon mening nått målet och det känns konstigt. Det finns inget naturligt nästa steg i livet. Barnen är färdigalstrade, skolan är klar och jag har till och med fått ett jobb som passar min utbildning. Det är kanske nu man borde vara nöjd? Låta livet bara rulla på fram till pensionen. Men nej, det går inte. Det känns som jag trampar vatten. Jag måste framåt. Måste hitta någon typ av nya utmaningar.
För att återgå till metaforen så måste jag kasta pinnen själv helt enkelt och se var den landar. Plugga till rörmokare, bli kriminell eller börja med extremsport kanske? Alternativet är förstås att anta utmaningen att bestämma mig för att vara nöjd. Ett tag iallafall. ;)
onsdag 4 juni 2014
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Åh va jag känner igen mig! Har jobbat i två år nu, efter många år av studier, resor och tillfälliga jobb. Lägg till hus och två barn på det och jag känner "vad ska jag bli nu då?". Har alltid haft så mycket planer och nu är jag lite vilsen. Bestämt mig för att mitt mål nu ska bli att fylla livet med ännu mer kvalitet, testa nya saker, resa, satsa på mig själv. Lättare sagt än gjort dock!
Skicka en kommentar