Till bloggen

Länge var du en stor del av mitt liv. En daglig rutin, en kompis, något som ofta fanns i mina tankar. I perioder kunde det bli på gränsen till för mycket. När dokumenterandet nästan blev viktigare än livet självt, viktigare än det som pågick mitt framför näsan på mig.

Jag minns hur fri jag kände mig när jag slet mig loss från dig och den symbios vi levde i. På slutet var du ärligt talat mer en parasit än någonting annat. Ändå händer det att jag saknar dig. I dagsläget är du primärt ett tidsdokument och jag kan inte underhålla dig enkom i det syftet. Du måste ha ett egenvärde. Jag önskar ibland att jag kunde känna att du hade det.

Visst kan jag komma på saker att skriva om. Barnens utveckling. Min egen utveckling. Om att jag börjar bli gråhårig men åtminstone har rutor på magen. Om alla mina tankar om vad som är viktigt här i livet. Om yrkesval och hur jag slits mellan att vilja ha det bekvämt och utmanande. Om att jag äntligen kommit fram till jag är bra på men inte riktigt vet hur jag ska använda det yrkesmässigt. Om drömmar. Om förvirring. Om hur man ska välja sitt liv. Om varför det alltid är motvind när jag cyklar till jobbet och hur det kan komma sig att vinden alltid vänder under dagen så att det är motvind även när jag cyklar hem.

Jag har ju en massa att skriva om. Kanske gör jag det. För skrivandets skull om inte annat. Jag har ju alltid tyckt om att skriva. Tills vidare fortsätter jag drömma, vara förvirrad och att cykla i motvind utan att dokumentera det. Gott så.