091020 - Nils föds

Mest för min egen skull så skriver jag här en förlossningsberättelse.

Vi kom till Danderyds sjukhus klockan 9 nöjda med att ha snuvat sjukhuset på 1000 kronor i parkeringsavgift genom att parkera i ett närbeläget bostadsområde. Vi fick ett rum på avdelning 17 och där var det en stunds väntan innan vi blev visade ner till operationsavdelningen. Jag fick gå hela vägen istället för att åka i sängen, kändes bra. Väl där fick Kalle en spejsad blå dress att ta på sig över kläderna, ingen grön Doctor Carteroutfit den här gången alltså. Sen följde en kort stunds väntan som jag fyllde med ett par toabesök. Kände mig ändå inte speciellt nervös, det var snarare Kalle som stod för det.

Vi hejade på en annan nybliven liten familj som rullades mot uppvaket och det kändes surrealistiskt att vi snart skulle vara i samma situation. En norsk narkossköterska vid namn Lill tog hand om oss och vi gick in till operationssalen. Lill var rolig och genuint intresserad av oss vilket kändes tryggt och bra. Precis som förra gången var det mycket folk i rummet och alla kom och hälsade. De flesta kändes precis lika härliga som Lill och stämningen var faktiskt riktigt uppsluppen med mycket skratt.

De frågade om vi hade bestämt namn och vi sa att det hade vi inte men att Pelle och Ture nog var de hetaste kandidaterna (även om inget av dem kändes 100). Lill föreslog en massa norska namn, bland annat Bergsvein som vi skrattande avböjde. Någon frågade vad våra mor- och farfäder heter/hette och när svaren Sven, Sten, Ivar och Nils räknades upp så nickades det gillande till Nils (Kalles morfar som fortfarande är ganska pigg). Precis då kliver läkaren som ska operera mig in och när han presenterar sig som Niels så känns det faktiskt lite som ett tecken.

Vi har skojat med personalen om att sist hamnade jag bara på Södertälje men den här gången har jag aktivt valt Danderyd så nu får de fasiken göra ett bra jobb. När det hela drar igång så märks det tydligt att det är så det kommer bli också. Personalen är minst lika proffsiga som de är trevliga. En enda gång känner jag obehag och det är när jag får en stark känsla av att jag vill räta ut mitt högra ben men det är ju bedövat och därmed omöjligt att röra. Bortsett från det så går operationen nästan omärkt förbi. Plötsligt ligger en varm, aningen fuktig och kladdig liten kille nästan rätt på mitt ansikte. Jag har ett tygskynke i brösthöjd så det finns inte mycket plats att lägga honom på.

Innan jag hinner se något av min son så kissar han rakt på mig, in i mitt öra forsar det och jag börjar tokskratta samtidigt som jag skriker. Alla andra skrattar också och det känns så oerhört skönt att han är ute och mår bra, lättnaden är enorm. Kalle och Nils går iväg för vägning och mätning men skvallret går redan om att det är en stor kille.

De kommer tillbaka och jag får ha Nils på bröstet medan Niels syr ihop mig. Därefter rullas vi mot uppvaket, på vägen hälsar vi på nästa par som är i kö. Danderyd är verkligen en snittfabrik och det är stor skillnad på hur allt hanteras mot förra gången då jag var den dagens enda planerade snitt på Södertälje Sjukhus.

På uppvaket andas vi ut och bara myser, allt har gått som på räls. Vi blir kvar där nästan tre timmar för att det drar ut på tiden när de ska komma och hämta oss.

Ingreppet gick verkligen över all förväntan och jag mår så himla bra, skillnaden mot förra gången är milsvid. Operationspersonalen skämtade om att det verkade som om jag jobbade där för att jag var så lugn och lätt att samarbeta med. På BB tror nattsköterskan inte sina öron när jag säger att jag har varit i badrummet och bytt binda för egen maskin. Operationsansvarige Niels pratar med mig på eftermiddagen dagen efter snittet och även han är lite förvånad över hur pigg jag är. Han ger tre möjliga förklaringar som troligen har samverkat:
* Det är andra snittet och jag är psykologiskt mycket mer förberedd och har andra förväntningar än första gången.
* Jag är väldigt vältränad (hans ord).
* Jag förlorade bara 200 ml blod vilket är väldigt lite. Sist förlorade jag 800 ml.

Vi är oerhört nöjda med snittet och hur vi blev bemötta i samband med det. BB däremot är vi inte speciellt impade av. Kanske tror personalen att iom att jag mår så bra och att det är vårt andra barn så behöver vi ingen hjälp. Det stämmer väl till viss del men vissa saker hade det varit trevligt att få lite coachning i eller åtminstone ett erbjudande om hjälp. Som det är nu så får vi ofta be både en och två gånger om uppmärksamhet.

Nu spelar det faktiskt ingen större roll, vi mår bra och Nils mår bra - det är det enda som betyder något!

(Här kan man läsa förlossningsberättelsen från Lovisas födsel. Den är dock skriven i efterhand och ganska slarvigt.)