Jag fick annat i tankarna igår än den där affärsidén. Nils, Kalle och jag tillbringade en del av natten på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. I mina ögon är det ett haunted mansion som jag gör i princip vad som helst för att undvika. Vi har aldrig någonsin behövt åka akut med Lovisa, troligen tack vare tur, hennes immunförsvar och vårt lugn inför lättare åkommor.
Jag är inte rädd för personalen på ALB som jag tror att en del andra är nuförtiden. Men att sätta sig med en lätt febrig, lätt förstoppad gosse som har fem ynka levnadsdygn i ryggen på en barnakutmottagning proppad av kräksjuka, eventuell svininfluensa och annat smittsamt väckte vargmamman i mig.
I natt grät jag av besvikelse över att detta är det absolut enda "världens bästa sjukvård" i landets huvudstad kan erbjuda min son. Jag fick hacka i mig det under tankar på landsflykt och muttrande om rankinglistor där Sverige återfinns på en
mittenplats av EU-länderna. Kan man få alla svennar och alla politiker där ute att vakna på något sätt? Att åtminstone inse fakta istället för att förneka den?
Vi fick nästintill obefintlig service på BB-avdelning 17 på Danderyds sjukhus. Jag tror inte att det är därför Nils har feber. Men jag önskar att det sjukhus han föddes på hade kunnat erbjuda en gräddfil för honom under låt säga, hans första månad i livet. Nattetid kan de tydligen inte agera alls, deras barnakut är stängd. BB-avdelning 17 är stängd. BB-avdelning 16 som jag hänvisas till kan inte hjälpa mig utan hänvisar bara till ALB.
Vi måste alltså till ALB. Hur standarden är interiört där får jag anledning att återkomma till i ett senare inlägg. Det var inte precis det viktiga i natt men det ger onekligen en intressant bild av "världens bästa sjukvård".
Sjuksköterskan Athena och läkaren Snorri gör ett utmärkt jobb samtidigt som Kalle och jag lyckas hålla masken varje gång vi ser hans namnskylt. Vi åker hem med en vetskap om att vi gjorde rätt som åkte dit, att Nils mår okej, att han är en stark kille som antagligen smittats med feber av sin till synes friska syster. De får åtminstone tillfällig ordning på Nils mage och lovar att hjälp finns inför eventuella problem i framtiden.
Vi är enormt lättade när vi åker därifrån men besvikelsen och ilskan över den svenska vårdapparaten sitter som en stor klump i min mage.
Nils är en sjuhelvetes liten streber. Han har en pappa som är lugn som en filbunke. Han har en tacksam mamma som fortfarande funderar på landsflykt, alternativt abonnemang på Barnsjukhuset Martina (om de kan ta och ha öppet dygnet runt).
Familjen har sovit några timmar. Snart dags för återbesök. I mammans huvud gungar och snurrar det som om det var nyss hon drack sin första CW. Urk.
Inlägg
