Barnen juni 2015

Både barnen och jag älskar att ha den här bloggen som tidsdokument. Hittills har vi bara läst enstaka inlägg men någon gång ska vi läsa ordentligt. Önskar bara att jag hade varit mer noggrann med etiketterna från början.

Barnen mår iallafall fint, de utvecklas i en rasande takt och snart har vi två skolbarn. En tweenie och en sexåring. Lovisa är nio år och det känns smått otroligt att vi har lotsat henne halvvägs mot vuxenblivandet (det på pappret dvs). Häromdagen fick jag en så fin komplimang av en pappa till en kille i Lovisas klass. Han sa att min dotter har en så bra personlighet, modig och jordnära, inget krångel. "Det är din förtjänst" sa han och jag blev så glad. Lovisa också när jag berättade för henne. Nu är vi naturligtvis flera som bör ta åt oss äran och vi är absolut flera som borde ge den typen av komplimanger.

Hon är verkligen en bra tjej på många sätt. För ett par månader sa hon till exempel ifrån till två äldre killar som retade några i hennes klass för att de lekte barnsliga lekar. Den ena kille byter nu sida på gatan när han möter oss. Förstår inte var hon fått modet ifrån men "rakryggigheten" har hon från sin far.

Nils är en pigg kille med mycket humor och ett stort känsloregister. Han är rolig, mjuk och omtänksam säger personalen på dagis och det märker vi med. Även han håller på att utvecklas till en stor kille och jag ser så mycket av mig själv i honom. Det är himla härligt och gör att vi har lätt att förstå varandra. Lovisa är mer lik Kalle så de har en speciell connection sinsemellan.

På det stora hela så känns det som vi är inne i en lugn period och vi njuter så länge det varar. Ingen är trotsig, ingen är längre liten och ingen har heller blivit så stor att hen springer ute på kvällarna. En sak har iallafall varit oförändrad genom alla faser och alla år som gått - det finns inget jag älskar så mycket och inget som gör mig så glad som de två.

Sommaren 2014

Påsk 2015

I London ensam med morfar, april 2015

Efter sista sommarfesten på dagis, maj 2015

Bästa söndagen

Igår sken solen över Stoclholm för första gången på länge. Vi packade bilen full med skidor, skridskor, pulkor och matsäck och åkte ut till mitt nya favoritställe, Lida. En toppendag på alla sätt!

Jag åkte längd för första gången sedan 80-talet

 

Och vilken nypremiär, känslan i spåret var helt fantastisk!

Mer rutinerad tjej men första gången i riktigt spår 

Vasaloppsportalen och tillhörande musik förhöjde känslan

Matsäck i solen

Sen var det slalomdags

Slalompremiär, på eget initiativ (med dinosaurieskidor och ett kexpaket i luvan som nödproviant)

 

 Så himla söt!

 

Familjen frilufs

Bildbomb

Jag har ju så fasligt mycket tid över nu när jag inte bloggar. Här kommer en liten bildkavalkad från mitt blogglösa liv, så att ni vet vad jag gör med all tid.

Jag tränar

Jag leker med Nils

Jag åker till solen

Jag äter temaki

Jag går på museum med barnen

Jag spelar på telefonen

Jag åker skridskor med Lovisa

Jag bowlar med Kalle

Jag är huslig

Det är min son!

AIK:aren och Djurgårdaren under årets sista båttur nyligen

Efter att ha förlorat ett barn till fel sida så kändes Nils uttalande nyss riktigt fint. Och rättvist. Och alldeles, alldeles underbart. Och som att jag har fullgjort mina moderliga plikter mer än väl.

"Mamma och Nils är AIK, pappa och Isa är Djugåden". 

Det är en bra kväll!

Trudelutt

Det var längesen jag mammabloggade. Har hamnat lite i de där klassiska funderingarna kring hur mycket jag vill skriva om barnen. Här kommer iallafall en söt trudelutt så länge.

Påsk 2012

Världens bästa sexåring!

Sexårsmiddagen intogs på exakt samma plats som ettårsmiddagen, exakt fem år senare. Bra grej för ett datumfreak som jag.

Om att försöka komma tillbaka efter en svacka

Nu är jag sugen på att blogga igen, genuint sugen. Men sånt trams som jag normalt avhandlar känns lite banalt. Inte värdigt en comeback liksom, en sådan bör ju vara storstilad.

Det kan ju dröja innan det händer nåt storstilat i mitt liv så jag nöjer mig med att konstatera att vid den här tiden för sex år sedan var jag en mycket nervös person utan barn. Mindre än 12 timmar senare var jag mamma och det har präglat mitt liv sedan dess, på ett alldeles fantastiskt sätt.

Barnlös och nervös. Klockan är 7.30 på morgonen den 5/4 2006

Pärlplattefabriken

Vi räknade precis Lovisas pärlplattor, det var 193 stycken. Minns när jag skrev det här inlägget. Då tänkte jag att det väl bara är en fas. Att det skulle gå över förr eller senare. Det tror jag fortfarande men jag börjar undra om det blir lagom till puberteten. 

En gammal favorit 

Några av de 193

Börjar se stjärnor

Överlevde veckans jobbigaste Friskispass

Familjegympa - veckans mentalt jobbigaste...

Andra chansen - äventyret

Att resan till Nyköping skulle bli ett litet äventyr var jag förberedd på. Däremot var jag inte förberedd på att lamporna på E4:an skulle ta slut efter Södertälje och att det sen skulle vara en tur genom ett kompakt mörker där man inte hade minsta aning om vart vägen tänkte ta vägen. Har analyserat mig själv så mycket utifrån denna händelse att det nästan förtjänar ett eget inlägg. Jag var iallafall rädd större delen av vägen och bestämde mig i höjd med Gnesta att jag inte tänkte köra hem. 

Även om inledningen av showen grusades av funderingarna på hur fan vi skulle komma hem så var det fantastiskt att vara på plats. Vi satt långt från scenen men slapp parkett vilket inte hade varit bra med en sexåring. Dessutom hade vi Greenroom väldigt nära så vi hade stenkoll på vad Sarah och artisterna sysslade med där inne, kul!

Lovisa var tagen av allt ljud, ljus, alla kändisar och saker att titta på. I början var hon mest tyst, sedan pratade hon lite och när Sean Banan körde igång klappade hon mer intensivt än vad jag någonsin har sett nån göra förut.

Vi dröjde oss kvar på arenan av olika anledningar. Kul att se när journalisterna köade och slogs för att få komma fram till artisterna.

Lösningen på mörkerkörningsproblematiken hette Scandic Brunnsgatan. Lovisa undrade om de verkligen hade tänkt att hon skulle ha en så stor morgonrock som de lagt på hennes säng... 

Vi delade en räkmacka i sängen och somnade sen som två små stenar. Längesen jag sov så gott. 

På morgonen tog jag en dusch och sen var det bara att hoppa i gårdagens svettiga outfit. Det var milt uttyckt varmt på arenan... Tandborste hade jag inte heller och morgonfixet ordnades med produkterna ovan. Kan meddela att man får en fet hinna i ansiktet av Locobase medan Dove Fresh lotion svider betänkligt i området kring ögonen.

Lovisa däremot hade inga problem med morgonfixet. Hon t.o.m. sov i gårdagens outfit och hade det allmänt fint framför barnkanalen.

 Scandic chockade med en riktigt, riktigt bra frukost. Att jag intog den mittemot en epilepsiframkallande kanin gjorde faktiskt ingenting, tvärtom. 

 Lovisa trodde att artisterna bodde på vårt hotell men det visade sig bara vara SVT:s crew. Annars hade jag kunnat gosa in mig hos Thorsten, tror han hade kunnat uppskatta min råa, naturella look. Och så hade jag nog delat marängswiss med Sean för det var banan i den.

När vi skulle åka och jag tog in Do not disturb skylten utbrast Lovisa "aha, där är Thorstens skor!"

På vägen hem var det ljust, jag såg vägen och körde som en Gud. Vi lyssnade på Mellolåtarna, sjöng med och pratade om tävlingen och livet. Även om själva Mellokvällen var en otroligt häftig och rolig upplevelse så var det ändå umgänget vid frukosten och snacket i bilen som var helgens bästa. Är väldigt glad för att jag är så kass på mörkerkörning!

Inte bara bögarnas fest

Igår under Mello frågade Lovisa varför hon bara tycker att killar är söta och inte tjejer. Jag stelnade till och började fundera kring hur det heteronormativa samhället tar sitt grepp redan på dagisbarn. Kände att jag inte kunde utrycka det så till henne så jag tacklade det hela genom att le och vara tyst.

Lustigt att jag inte fixade den diskussionen när jag överlevde det där om blommor och bin häromsistens.

Vi är fattiga

När vi kom hem från dagis ville Lovisa ha varm choklad. Jag sa att vi inte har så mycket mjölk och att det är bättre att spara den till annat. Då utspelade sig följande:

Lovisa: - Är vi fattiga eller?
Jag: - Nej, vi har bara inte köpt nån mjölk.
Lovisa: - Då är vi fattiga.

Jag svarade att vi nog är mer lata än fattiga men jag vet inte om det gick fram riktigt.

1000 hål i nacken!

När jag var liten var jag ganska försiktig i backen men de generna har jag lyckligtvis inte fört vidare. Det här är Lovisas första skidsemester men hon gled glatt iväg till skidskolan i morse och sen har vi snarare fått hålla henne tillbaka än något annat. Barnbacken växte hon ur snabbt och efter ett par åk i stora knappliften så var det inte tal om nåt annat än sittliften upp till toppen. När liftarna stängde ville hon åka mera och sa att hon kunde gå upp, tvekar inte en sekund på att hon hade orkat. Jag är så impad av hennes talang och mod!

Själv har jag återigen insett att jag inte är 20 längre. Trots att jag är i toppform både tränings- och viktmässigt så var det riktigt jobbigt att åka snowboard. Kanske borde börja med skidor? Eller bara sitta i toppstugan och virka?

Min Morrow slick frty6 gjorde jobbet trots några år på nacken, det var värre med dess ägare...

Det kanske syns?

Alltid lika pigg, här vid premiäråket i stittliften

Mi familj e bäsd

Häromdagen postade vi första kärleksbrevet också, till hennes stora kärlek i Bromma. Tycker inte att det känns schysst att lägga ut det här men lappen ovan delar jag gärna.

120123 kl 07.14

I morse tappade Lovisa sin första tand! Hon är verkligen stor nu på många sätt. Förutom gluggen i underkäken så kan hon läsa och skriva stora bokstäver och är på god väg att lära sig de små. Hon för också väldigt kloka resonemang om ganska allvarliga ämnen.

Ett exempel från häromdagen: Det blev mat över vid middagen och Lovisa tyckte att vi skulle ge den till de som är fattiga. Jag sa att om man ska skicka den så långt bort hinner den ruttna på vägen. Då tittade Lovisa på mig och sa "Men mamma, det finns faktiskt fattiga i Sverige också."

Ge aldrig den tjejen ett kreditkort

Lovisa fick presentkort på H&M i julklapp av farfar så igår åkte hon och jag till Västermalmsgallerian. När hon hade betalat och vi skulle gå så fick hon en rynka mellan ögonbrynen och undrade var hennes plastkort hade tagit vägen. Expediten som precis skulle slänga kortet sa att hon kunde ju få behålla det om hon ville varpå Lovisa log lite lite lurigt.

På väg ut ur butiken knöt hon näven och sa "yes, nu kan jag handla en gång till!"

Blommor och bin - snacket

Är fortfarande kallsvettig. Ikväll kom den, frågan jag fruktat sen Nils låg i magen. Jag nattade Lovisa när följande diskussion utspelade sig:

L: Var är bebisar innan de är i mammans mage? 
T: Eeh...
L: Är de i luften?
Här har jag chans till en easy way out. Too easy va?
T: Nej, mamman har ett ägg i magen
L: Då vet jag! De är i ägget och sen kläcks ägget inne i mammans mage
Ny chans att hoppa av. Lite närmare sanningen också.
T: Nej, pappan har spermier i sin snopp och om de kommer till ägget kan det bli en bebis
L: Men hur kommer de till ägget?
T: Man pussas och kramas och så...
L: Okej.
Vid det här laget är jag helt kallsvettig men känner att det är lika bra att löpa linan ut.
T: Och så kan pappan stoppa in snoppen i mamman så spermierna kan simma till ägget
Det känns som om tiden står stilla trots att svaret kommer blixtsnabbt:
L: Vad äckligt!
T: Nej...
L: Tycker du att det är äckligt? Känns det?
Men hjälp, de här frågorna har ingen varnat mig för!!!
T: Det känns men det är inte äckligt
Enough information. Hur ska jag få stopp på de här frågorna?
L: Usch vad jag börjar längta efter pappa när du pratar om honom hela tiden.
Phu! Min lättnadens suck hördes nog ända till Göteborg.

Tipp tapp

Nils sjunger massor just nu, mest Luciasånger. Det är så gulligt att jag smäller av. Jag skulle kunna lägga upp nya sångklipp här varje dag men då skulle det här förvandlas till en sån där obehaglig mammablogg så jag lägger band på mig. Här kommer iallafall ett där ni får öva både mörkersynen och nackmusklerna.

Lovisa kan skriva!!!

Lovisa har länge bett oss bokstavera saker som hon sedan har skrivit. Ett fasligt pyssel att stava sig igenom allt från inköpslistor till smärre romaner. Kanske är det slut på det nu för när jag kom ut ur duschen i morse hade hon författat följande:

Blo tand. Och tjejen har ju blå tand. D:et hade blivit fult så det ritade hon över, och felstavningen på blå är ju bara söt. Jag blev så impad att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Hon däremot fick en stor chokladbit och var stolt som få.