Häromdagen blev jag i kommentarsfältet återigen påhoppad av en av de där fanatiska amningskärringarna. De som är så trångsynta. De som gör många mörkrädda. De som trots allt ofta lockar till skratt. Den här gången blev jag anklagad för att i den här bloggen motarbeta amning. Skit på dig får man ju lust att svara. Klicka på etiketten amning längst ned till höger och säg mig exakt var detta har skett svarade jag.
Jag är inte emot amning, jag är emot amningsfascismen som råder i det här landet. Den som skuldbelägger de som inte vill eller ännu värre, kan amma. Jag har sett det hos så många vänner och det gör ont i mig. Den första tiden med barn blir en mardröm av amningshelvete och gråtande barn. Amningsfascismen lämnar dessutom en massa nyblivna, villrådiga fäder utanför. Dessa berättar sällan om hur det känns att i ett så utsatt läge vara lämnade utanför men jag vet för jag har undersökt det närmare. De är ofta oerhört tacksamma över att att deras tjejer inte kunnat amma för de har då fått en roll. En roll som jag tror stärker hela familjebilden för en lång tid framöver.
Faktum är att jag har haft tvivel om hurvuvida jag ska amma lillebror, det på grund av de problem jag fick under de månader jag ammade Lovisa. De problemen håller jag för mig själv men jag kan säga att min BVC-dam rekommenderade mig att låta bli. Trots detta har jag efter mycket velande bestämt mig för att ge det en chans. Funkar det inte kommer jag inte att kämpa utan ge upp utan kamp, för allas skull.
Jag meddelade således amingskärringen att jag ammade min dotter, troligen kommer att amma min son och att jag är ammad själv. Jag avslutade med att fråga om hon ville att jag skulle amma henne också.
Inlägg
