onsdag 18 februari 2009

Hanna och Robban - inget jävla gnäll



Man lär sig mycket av dem man har runt sig. Man tar efter ord, uttryck och beteenden. Jag har på senare tid försökt anamma det jag kallar Hannamentaliteten - att inte gräva ner sig, älta och gnälla.

Intentionen är alltså inte att springa runt och garva non-stop (vore lite freaky faktiskt) utan snarare att inte låta den skit som drabbar mig ta över. Tänker på sån skit som drabbar alla med jämna mellanrum. Hittills har det gått över förväntan. Anledningen till att jag kallar det Hannamentalitet är att min vän Hanna är en av få jag känner som verkar kunna resa sig ur i princip vilken skit som helst med hjälp av devisen att det ändå inte hjälper att gräva ner sig i den.

En annan person som verkar ha en sjuhelvetes jävlaranamma-mentalitet är Robert Andersson eller Robinson-Robban som han väl fortfarande är mest känd som. Det låter kanske töntigt men jag är lite impad av honom. Har aldrig köpt "barnen i Afrika argumentet". Det finns alltid nån som har det värre och det hjälper inte mig. Egentligen. Men när man säger som Robban gör här så sätter det saken i ett annat ljus. "När jag har det som sämst här i Sverige har jag det ändå bättre än två miljarder andra människor i världen. Jag gnäller aldrig någonsin över något i tillvaron." Det är det där sista som fångar mig.

Robban har förresten en blogg tillsammans med en annan avdankad dokukille. Den är bra, kolla själv. Och här kan du kolla hur Hanna reagerade på det här inlägget.

Bild från Hannas blogg och från Aftonbladet. Förlåt till Robban för att han blev lite ihopklämd men bloggnöden har ingen lag.