Att inte twittra

Det blidde inget igår. Egentligen verkar Twitter skitonödigt. Och kul. Samtidigt är jag rädd för Twitter, jätterädd. Rädd att bloggandet skulle få ännu större proportioner.

Innerst inne tror jag att jag kommer att börja twittra så småningom. Det är bara frågan om hur länge jag kan stå emot. I dagens Metro beskriver Marcus Dunberg twittrande i sin krönika som "höjden av självupptagenhet om man är en ointressant nolla". Han kan ha rätt men han kan också ha fel. Det måste ju bero på vad man twittrar om. Skriver man att man har handlat mjölk och bytt kattsanden så håller jag med honom. Jag skulle såklart bara skriva intressanta grejer så då håller jag inte med honom. Men sen är jag ju ingen ointressant nolla heller.

Det är som bekant frivilligt att läsa bloggar. Varför läsa sånt man tycker är ointressant oavsett om det är Twitter eller en vanlig blogg? Det är som med de där anonyma kommentatorerna. Om de tycker att jag är så självupptagen och hemsk, varför läser de min blogg? Dunberg behöver ju inte läsa om de som köper mjölk och byter kattsand.

Jag kan iofs erkänna att jag ibland snabbt ögnar igenom vidriga mammabloggar jag hittar på FL. Det är fantastiskt kul att förundras över den dåliga svenskan och de märkliga ämnesvalen (inläggen handlar sällan om ngt överhuvudtaget). Nu skulle borde jag länka till några för att visa vad jag menar men det vore lite taskigt. Kanske.

Dunberg förundras på sin blogg över Blondinbellas besökssiffror. Vem fan gör inte det? Hennes blogg får de mest intetsägande mammabloggarna att framstå som finlitterära verk.