onsdag 6 maj 2009

Bittra försvinnanden

Jag är så less på den där typen som uppenbarligen bor hos oss och äter upp mina saker. Ofta kläder. Sedan några veckor tillbaka har jag upptäckt att min puderrosa favorittunika och mina enda hyfsat snygga mammajeans är borta.

Jag går ju inte omkring på stan och tappar kläderna för det borde jag (eller nån annan) ha märkt. Alltså måste de vara här hemma. Har finkammat hela lägenheten X antal gånger utan framgång.

Tror jag måste ta och leta upp den där Saidasyrran nu faktiskt.

4 kommentarer:

Milla sa...

Jag håller med!
Det är så jävla tråkigt att behöva ägna sin lediga dag åt att letar reda på ena träningsskorn som jag hade igår.

Hoppas att allt är bra med dig och magen =)

Kram

Bloggen: sa...

Ha ha! Gud, Saida-syrran skulle kunna få heltidsjobb hos mig! Jag saknar en mängd grejer... Kram

Toves sa...

Efter att jag skrev inlägget började jag leta desperat efter ett annat bortsprunget plagg och vips så dök både det och tunikan upp. Nu saknas bara mammajeansen, najs!

Ninni sa...

Det som så gott som alltid hjälper mig är att be till Sankt Antony, försvunna sakers helgon.Jag brukar säga "Saint Anthony, Saint Anthony, it's lost and can't be found; help me"
När man sedan hittar saken måste man ge en slant till välgörenhet (räcker med att köpa Situation Stockholm) annars får man ingen hjälp nästa gång.Och det är ingen idé att be om saker man tappat bort i Långbortistan om man befinner sig i Stockholm, t ex. Det måste finnas en möjlighet att hitta grejen, eller plagget, eller vad det nu är. Jag bad speciellt ivrigt när vår katt sprang bort i förra veckan - nästa dag dök hon upp i grannens trädgård. Jag har nu gjort en stående överföring till Djurskyddsföreningen. OK, nu är jag förmodligen vansinnesförklarad. Men varför inte försöka?/N.