tisdag 4 augusti 2009

Vill du att jag ska amma dig också?

Häromdagen blev jag i kommentarsfältet återigen påhoppad av en av de där fanatiska amningskärringarna. De som är så trångsynta. De som gör många mörkrädda. De som trots allt ofta lockar till skratt. Den här gången blev jag anklagad för att i den här bloggen motarbeta amning. Skit på dig får man ju lust att svara. Klicka på etiketten amning längst ned till höger och säg mig exakt var detta har skett svarade jag.

Jag är inte emot amning, jag är emot amningsfascismen som råder i det här landet. Den som skuldbelägger de som inte vill eller ännu värre, kan amma. Jag har sett det hos så många vänner och det gör ont i mig. Den första tiden med barn blir en mardröm av amningshelvete och gråtande barn. Amningsfascismen lämnar dessutom en massa nyblivna, villrådiga fäder utanför. Dessa berättar sällan om hur det känns att i ett så utsatt läge vara lämnade utanför men jag vet för jag har undersökt det närmare. De är ofta oerhört tacksamma över att att deras tjejer inte kunnat amma för de har då fått en roll. En roll som jag tror stärker hela familjebilden för en lång tid framöver.

Faktum är att jag har haft tvivel om hurvuvida jag ska amma lillebror, det på grund av de problem jag fick under de månader jag ammade Lovisa. De problemen håller jag för mig själv men jag kan säga att min BVC-dam rekommenderade mig att låta bli. Trots detta har jag efter mycket velande bestämt mig för att ge det en chans. Funkar det inte kommer jag inte att kämpa utan ge upp utan kamp, för allas skull.

Jag meddelade således amingskärringen att jag ammade min dotter, troligen kommer att amma min son och att jag är ammad själv. Jag avslutade med att fråga om hon ville att jag skulle amma henne också.

9 kommentarer:

Amanda V sa...

Tack för att någon person skriver om det här problemet! Jag önskar också mer skriverier om det i de stora medierna. Inte för att förolämpa dig men ändå. Jag önskar att du nådde ut till ännu fler men ditt bra skrivande!

madlar sa...

Garv!!! Att de inte ger sig? Måste alla fösas in i samma fålla bara för att följa det senaste påbudet? Otvivelaktivt bäst att amma men....det finns inga bebisar i Sverige som svälter ihjäl om nu tuttarna strejkar ;)

stjernan sa...

Åh vad jag gillar när du skriver om detta! Jag är en av dem som först till en början fick oerhört dåligt samvete för att jag efter 3 veckors dåligt fungerande amning med min son, gick över till flaskan. När jag sedan läste på lite i frågan så blev jag arg och förbannad över samma saker som du... Nu väntar vi inget syskon än, men jag funderar ändå över amningens vara eller icke vara om vi får fler barn...

Anonym sa...

Jag födde tvillingar. Var ensamstående med dem. Hade massor med mjölk och amningen funkade jättebra. Förutom det att jag faktiskt inte ville amma och att det var lite jobbigt att bara sitta och amma. Jag hade nämligen ingen annan hemma som lagade mat, tvättade, fixade och typ städade. Jag hann helt enkelt inte amma. Livet som ensamstånde, nysnittad, tvillingmamma krävde så mycket mer.

När mina enäggstvillingar var tre veckor slutade jag amma och jag kände det som om jag fick livet åter.

Åren gick och när de två ickeammade barnen blev 3,5 år träffade jag min nuvarande man. Vi gifte oss och fick en dotter. Jag ammade henne delvis tills hon var sju veckor. Då fick jag störtblödningar, livmodern öppnade sig och jag fick inte amma mer pga mediciner. För mig var det en befrielse. Jag ville ha tillbaka min kropp. För mig var det aldrig bekvämt att amma. Jag tyckte helt enkelt inte om det, och det tror jag att barnen känner. Flaskan blev min räddning. Fast sånt får man ju inte säga.

Tack för att du skriver om den hysteriska amningshysterin som råder här. Min man är italienare och i Italien är det inte alls samma hysteri.

Jo, förresten, Marc-väskan har levt livet nere på den italienska rivieran i sommar. Jag är jättenöjd! ;)

/Sara

Toves sa...

Åh, jag blir jätteglad över så fin respons - det värmer verkligen ska ni veta. Kul att läsa om era erfarenheter och härligt att finna stöd i varandra!

Lilla Jag sa...

" Babsan sa...
Men om du sätter så stor tiltro till WHO, varför gör du inte det i amningsfrågan? De förespråkar ju amning i flera år, men det motarbetar du väldigt starkt i den här bloggen."

My god! Är det detta inlägg du syftar på? Snacka om att överreagera! (Du alltså!) Det var väl ändå inget påhopp, eller är jag helt förvirrad? Och då gillar jag ändå dig Tove! :-)

Toves sa...

Lilla Jag
Jag anser att det är ett påhopp att bli anklagad för att motarbeta amning när det inte alls är sant. Det här var ju dessutom inte första gången amningskärringarna är på mig, det vet du nog om du följt bloggen.

Sen kom resten av inlägget av sig själv för att jag är engagerad i frågan - inte som en reaktion på Babsans kommentar.

Du får gärna tycka att jag överreagerar, det struntar jag i!

Bubbel i vardagen sa...

Du gör EXAKT det som känns bäst för dig vad gäller amningen! Jag håller med dig till fullo.

Anonym sa...

Jag känner ändå att jag inte riktigt förstår varför du är så arg på amningshjälpen? Jag har aldrig läst eller hört att de skulle sagt att någon som inte vill amma ska amma. Det står ju på deras hemsida att de även stödjer mammor som vill sluta. Jag ringde dit då jag ville få hjälp att sluta.

Är det verkligen förtjänta av alla dina påhopp? Du kanske inte motarbetar amning men du motarbetar dem som faktiskt ägnar sin fritid åt att hjälpa mammor som ringer dit frivilligt, har du tänkt på det?