Mitt liv med AIK

På hedersplats

Det här inlägget har jag tänkt skriva länge men det har aldrig blivit av. Lika bra det för jag kan inte tänka mig nån bättre dag att skriva det på än idag. Jag har följt AIK i 16 år, mer än halva mitt liv. Idag kan de ta sitt 11:e SM-guld.

Pappa säger att han tog med mig på Råsunda redan på 80-talet men jag minns faktiskt inte det. Mina AIK-minnen börjar 1993 när jag blev förälskad i Robert och började följa med honom på Norra. Roberts och min kärlek övergick i vänskap men kärleken till AIK bestod. Jag och min bästis Sofie började gå på Norra själva och jag minns många matcher med en helt annan inramning än den 2000-talets supportrar är bortskämda med. AIK-Degerfors, vårvintern 1994 i envist duggregn är ett exempel. Den stora stjärnan Pagge tror att han ska bli proffs och småjoggar sig igenom hela matchen rätt ointresserad av vad som sker. AIK vinner med 3-1.

Augusti 1996. Underbar brittsommar och Änglarna är på besök, fortfarande ganska respektingivande efter åtskilliga SM-guld. Det står 4-0 i paus och ordet som bäst beskriver stämningen på Norra är eufori. Matchen slutar 6-0. Där och då slutade jag ha respekt för Göteborg.

November 1998. Snart 11 år sedan. Vi går till Råsunda med tanken att vi är på väg till årets sista match. Alla vet att AIK kan vinna guld men ingen vågar hoppas. Östlund gör 1-0 på Örgryte och lyckan är stor. Lite senare börjar spridda jubel höras här och var men ingen vågar riktigt tro det förrän det står på ljustavlorna. Nedflyttningsklara Häcken leder över serieledande Helsingborg. Resten är historia som man brukar säga. Von Rosens pokal befinner sig visserligen i Helsingborg men är icke desto mindre AIK:s. Minnena från matchen är glasklara men jag måste erkänna att minnena från vad som hände efteråt är fragmentariska. Jag minns inte hur vi tog oss från Råsunda och jag minns inte vad vi gjorde sen. Vi gick ut och firade, men var? Vilka? Troligen hemma på Kungsholmen. Troligen jag och Sofie. Kanske var vi flera? Minnena är nog blockerade av lyckoruset jag fortfarande kan plocka fram när det behövs. Idag till exempel.

Augusti 1999. AEK Athen på besök på Råsunda, CL-kval. För första gången jag ser AIK live mot ett utländskt lag. Det är en magisk kväll, Råsunda glöder och vi är i Champions League.

Lottningen är helt otrolig. AIK ska möta några av Europas just då hetaste klubbar; Fiorentina, Barca och Arsenal. Biljetterna är svindyra och Sofie och jag får nöja oss med biljetter till den allra sista matchen, den mot Arsenal. De andra ser vi på tv på Garvargatan eller på O'learys på Kungsholmsgatan.

November 1999. Imorgon är det exakt tio år sedan. Det är svinkallt ute men på Råsunda är det hett. AIK förlorar med 2-3 mot Arsenal men hela CL-äventyret känns som en seger. Det har varit uddamålsförluster och domarmissar, AIK har varit nära flera gånger och fick oavgjort mot Fiorentina hemma.

November 2009. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag önskar att jag om några timmar kan fylla på med dagens SM-guld.

Det mest suspekta tifo jag sett under alla år, Svullo landar på Råsundas matta i helikopter, 980810

* * *

Segraren får sex miljoner

Jan Majlard - Pavey AIK:s främsta hotbild

Hysén vs. Örlund

Olika vägar till serieledning

Johan Esk - Redo för drömmarnas match

Tränarnas brev till fansen

Bojans och Wernbloms hemliga guldlöften avslöjas idag

Iván och Hysén är lagens skräckspelare

Simon Bank - det blir total extas

Hooiveld om Allsvenskans bästa försvar

Alex Schulmans guldblogg

AIK Fotboll