Funderar på vad det är som avgör hur barnen blir. Uppfostran såklart (klappar mig själv på huvudet) men vad mer? Hur man lever under graviditeten, stress/träning etc? Hur mycket man oroar sig som förälder? Bara ren och skär tur? Jag tror inte enbart på det sistnämnda utan mer på att man som förälder påverkar sitt barns humör, nöjdhetsfaktor, förmåga att somna lätt etc. Naturligtvis finns det undantag men i det stora hela så tror jag att det är så. Sen adderar man lite tur på det bara så är saken biff.
onsdag 11 november 2009
Perfekta familjen
Jag undrar vad jag har gjort för att förtjäna de här barnen? Förutom att de är roliga, underbara och välskapta på alla sätt så är de så himla lätta att ha och göra med. De sover till och med på morgnarna och inte är de sjuka ofta heller. Nils är så liten så han kan ju vända i vilken riktning som helst men som det är nu så gråter han bara när han är hungrig, precis som syrran gjorde i samma ålder.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Hmm, små barn små bekymmer ....eller?
Det gäller väl att barnens personligheter går ihop med ens egen. Skulle jag tro.
Plust förstås uppfostran, tur, hur man lever, ens värderingar och hur man kommunicerar dem. Och så vidare.
Arv och miljö i en enda blandning.
Barn kanske föds med en personlighet också? ;-)
Det är väl mest generna men lite tur också (jag har ju två barn som är väldigt olika på flera sätt och kan inte säga vem de ärvt vad ifrån).
Men man får tänka på föräldrarnas inställning också, inte bara inställningens påverkan på barnen menar jag.
Det kan väl finnas de föräldrar som skulle tycka att dina barn var jobbiga (såna där som det alltid är synd om, pessimister och andra tråkmånsar) och andra föräldrar som skulle tycka värsta pestråttorna till ungar var skötsamma/underbara/osv.
Hänger du med i mitt resonemang?
Jessica
Jag ser att jag glömde det, haha! Självklart.
Madlar
Jo, det inser jag men det är ju lika bra att njuta av det nu.
Malinka
Jo, arv och miljö är väl nyckeln till det mesta.
Annika
Exakt. Klappar mig själv och min sköna inställning på huvudet igen. ;)
Jag blev lite inspirerad, får jag spinna vidare på detta i min blogg och länka till dig?
Bra skrivet, jag har det lätt med min son oxå. Så .. . håller med dig / Nilla
Det är mer genetiskt betingat än du tror, skulle jag vilja säga.
Jag var ett riktigt lätt barn, som aldrig rörde någonting eller skrek. Jag satt stilla och var lugn. Om det haft med uppfostran att göra, borde jag genom mitt sociala arv på något sätt tillämpat samma eller liknande uppfostringsmetod som min mamma gjorde med mig. (Vilket jag har i många avseenden).
Min dotters pappa var helgalen. Sprang runt överallt, klättrade på allt, gick, sprang och hoppade otroligt tidigt. Lyssnade aldrig, var högljudd, trotsåldern var hemsk. Han petade folk i rumpan på stan, slet sig och sprang iväg. Ett riktigt yrväder.
Vår dotter blev precis som sin far. Trots att det är jag som stått för största delen av "uppfostran" (Hon är 2 år). Men andra ord: hennes beteende är ett arv, inte ett resultat av vår "uppfostran".
Jag tycker att alla borde läsa en kurs i genetik, egentligen. Det skulle ge lite mer förståelse för hur stor inverkan våra gener faktiskt har på hur vi är och blir. Generna är ju koden för hur vi ska vara, även för hur våra kemiska substanser i hjärnan ska vara.
Håller med!
Och jag HATAR - när folk säger "vänta du bara"!
Skicka en kommentar