söndag 6 mars 2011

Obehagligaste upplevelsen på länge

Igår snurrade jag runt och letade parkering vid Tekniska museet vilket jag inte precis var ensam om, parkeringsplatsen var som en mindre autobahn. Plötsligt kom en pojke i 4-årsåldern springande precis framför min bil och samtidigt kom en bil svängande från motsatt håll och vips, så var pojken under bilen. Gubben som körde stannade men verkade inte alls fatta att han hade kört på någon, hans son som satt i baksätet måste däremot ha förstått vad som hade hänt för han slog direkt händerna för ansiktet. Pojkens pappa fick såklart panik och vrålade rakt ut medan han slet ut pojken som grät och var helt gråsvart på både kläder och i ansiktet. Jag satt helt stilla med obehagliga rysningar genom hela kroppen och såg att pojken grät och bara var lite blodig i ansiktet. När pappan ställde ner pojken på marken och jag såg att han kunde stå för egen maskin körde jag vidare med hjärtat i halsgropen. Sen kom en ambulans och allt verkade hyfsat lugnt men de långa sekunderna innan pappan slet fram pojken var oerhört obehagliga. Och satan vilken koll jag tänker ha på mina barn på stora parkeringar där folk sitter och slentrianletar varv efter varv, uppmärksamheten avtar ju ofta efter ett tag tyvärr.

När jag kom hem slog det mig att jag såklart borde ha gått ur bilen och kollat hur läget var, jag var kanske den enda som såg hela händelseförloppet. Just då så kände jag mig bara som om jag skulle ha stört eller varit i vägen men jag tänkte nog inte helt kristallklart faktiskt, jag var mest oerhört lättad.

7 kommentarer:

Agneta sa...

Men fy vad obehagligt! Och vilken tur att det verkar ha gått bra med killen.

Kajsa sa...

Fy bubblan vad obehagligt! Det går så himla fort, man fattar nog inte. Och tyvärr är det omöjligt att vara 100% uppmärksam hela tiden, båda som förälder och som bilförare... Kanske borde du ha stannat, men troligen befann du dig lite i chock och då handlar man ju inte helt rationellt. Så tänker jag om mannen som cyklade omkull mig och hamnade ovanpå mig med cykel och allt när jag var höggravid. Han bara frågade om jag var okej och cyklade sedan vidare. Sen satt jag och skakade och grät helt själv. Tänker att han nog inte handlade rationellt och kom på det i efterhand. Och i detta fall var du ju inte inblandad, bara vittne.

Sus sa...

Åh fy fan!

Åsa Hellberg sa...

Fy f-n vad vidrigt.Vilken tur att det gick bra!

Malinka sa...

Urk, alla föräldrars mardröm. Och så enkelt hänt utan att någon är försumlig.

Var tvungen att pussa på min fyraåring när jag läst. Han viftade bort mig och undrade: "Vad göööör du?"

Nipe sa...

Åhh fyyy fan. En gång på en föräldrargruppsträff ramlade en av pojkarna ner för hela trappan från övervåningen. Mamman stod där upp eoch hann inte få tag på honom när han ramlade. Hennes vrål glömmer jag aldrig. Men det gick också bra.
Men hu, det är ju skräcken det där att barnen ska springa framför nån bil...
Det där med att du såg det hela, du kanske ska kolla med polisen om du behövs för vittnesmål (nån av parternas försäkringsbolag kanske efterfrågar det)?

Cec sa...

Usch, så obehagligt. Verkligen. Puh, att det gick bra.