Just nu upplever jag för första gången i livet att allt bara känns som en lång, på gränsen till oändlig transportsträcka. En hemsk känsla. Förut har jag alltid varit på väg någonstans, alltid haft ett mål även om det har legat långt bort. Visserligen har jag ett mål nu med men det är så avlägset att jag inte ens kan ana horisonten och det är väl det som ger den här transportsträckekänslan. Det känns som om tiden går outsägligt långsamt, som att jag rör mig i seg kola hur snabb jag än är.
Suck.
Drömmer mig tillbaka tre år i tiden. Då, när livet var så väldigt levande med en ny bäbis och en nygammal man.
Inlägg
2 kommentarer:
hej, det var så längesen!! hoppas livet börjar kännas mindre transportigt snart.
Det vänder!
Skicka en kommentar