Det var en underbar tid C-uppsatsdeffen men nu är det över

Jag gick ju ner några kilo nyss, den så kallade C-uppsatsdeffen som berodde på dålig matlust och lika dålig sömn. Nu har det gått tre dygn sedan uppsatsen lämnades in och jag vill bara sova och äta hela tiden. Drastiska åtgärder måste vidtas för att inte hela beachkroppen ska gå om intet.

Hittills har jag två förslag på åtgärder:
1. Sova dygnet runt så jag inte hinner äta
2. Sluta köpa hem ostbågar

Börjar med tvåan tror jag. Men nu måste jag gå och lägga mig. Får sluta med ostbågar när jag är piggare.

Om vikten av att vara påklädd hemma

Det här med att jag kokade ägg naken och sen upptäckte att grannen mittemot var hemma och att Nils leker med deras dotter är inget att bry sig om va?

Är inte Odd-Molly hysterin över nu?

Batiktights på toalett

Jag älskar modet just nu, 90-talsmodet alltså. Det som återstår av allt Odd-Molly fluff och gulligull kräks jag på. Tacka vet jag batik-tights, jeansvästar och Doctor Martens. Jag har precis börjat med hårmousse och känner att snedluggen är farligt nära. Brun läppenna målat en bit utanför kan jag däremot avvakta ganska länge med.

Om jag hade haft massor av läsare så hade jag nu frågat vilket mode ni gillar. Jag avstår dock, förnedringen i att ställa frågan och inte få några svar är alltför tung.

1994, med läppenna och lädersnodd runt halsen

Blogglängt

Häromdagen sa Lofsan till mig att jag är en av de roligaste personer hon vet, i skrift. Eller nåt ditåt. Idag satt jag och läste lite i bloggen för att se om hon hade rätt och vips så satt jag där med värsta blogglängtet. Och det här inlägget var faktiskt ganska kul. Jag kanske skulle börja blogga igen?

Vet ju ändå inte vad jag ska göra nu när jag snart tar examen. Skickade in C-uppsatsen för en timme sedan, den har hängt över mig i ett års tid så känslan nu är riktigt bra! (Tänk er en sån där hand som gör V-tecken här).

Bästa bieffekten: C-uppsatsdeffen. Bild kanske kommer. 

Döden i maj

Häromdagen dog en före detta klasskompis. Han bodde utomlands numera och jag har inte träffat honom på många år men han var en sådan där person som gjorde intryck. En sådan som fick en att skratta, tänka efter och ibland bli vansinnigt irriterad. Han gifte sig i vintras och de hade en liten dotter.

För ett år sedan dog en annan före detta klasskamrat. En skarp tjej med ett stort hjärta. Hon var precis färdig läkare och hade en stor familj som saknar henne.

I början av månaden dog AIK:s målvakt Ivan Turina. Han efterlämnade två små barn, en gravid hustru och sist och i det här fallet minst - tusentals fans.

Tre fina människor, alla födda 1980 fick lämna alldeles för tidigt. Nu räcker det med död.