Jag har lite svårt för allt som är förknippat med ordet "folkfest". Trängsel, svett, damm, annan skit och ljummen folköl direkt ur burken. Därför var inledningen av dagen helt i min smak. Ensam med barnen på Friskis i nästan tre timmar. Där var knappt en kotte förutom vi så vi släppte loss rejält. Byggde hinderbanor, röjde loss i lekrum, käkade bananer, bajsade (alla utom jag), duschade länge och bastade. Jag lyckades förresten pressa in lite träning också, det var faktiskt en baktanke jag hade med hela besöket.
Därefter vandrade jag med glada barn och tunga steg mot folkfestens Mecka, Rålis. Det var som att gå in i en människovägg. En trång, svettig, dammig, skitig människovägg som drack ljummen folköl direkt ur burken. När barnen absolut skulle spontanbada i det äckligaste av det äckliga, en proppfull plaskdamm så borde ju folkfestäcklet ha nått sitt crescendo men icke, jag var lugn.
Innerst inne så tyckte jag nog att det var lite trevligt med folkfest. Allt utom plaskdammen då, den kände jag bara en oroande likgiltighet inför. Jag anar en personlighetsförändring. Vem vet, vid 40 kanske jag hänger i leran på Roskilde och tycker det är dejligt att borsta tänderna på en bajamaja.
Blickar ut över...
...människoväggen
Om några år så
Inlägg
1 kommentar:
Men alltså, RÅlis - nog är det Stockholms mest överskattade park?
Av anledningarna du just nämner ovan.
Om än nice någon gång sådär, om man är på helt rätt humör. Dvs, har tunnelseende.
Skicka en kommentar