You can't take Kungsholmen out of the girl

Bloggmaran fortsätter. Maran som i marathon alltså även om just det här inlägget handlar om lite av en mardröm.

Idag var vi i gamla lyan och "stylade" den. Det innebar att de sista delarna av det liv vi levt där kånkades ut och in kånkades lite spridda möbler och en och annan vit lotuslykta. Det är över tre veckor sen vi slutade bo där men först idag kändes det som om jag verkligen flyttade därifrån.

Det var tungt, riktigt tungt. Den som känner mig väl vet vilken otrolig och ibland onaturlig separationsångest jag lider av. Egentligen spelar det mindre roll vad det är jag ska separeras ifrån. Människor, platser, saker, har de betytt mkt för mig så sliter det i hjärtat oavsett.

Lyckligtvis är det ganska sällan i en människas liv som hon står på en plats hon älskar med vetskapen om att hon aldrig mer kommer att komma dit. Det har inte hänt mig än med lyan men det kommer att hända. Det började hända idag.

Jag gillar inte torkade blommor egentligen. Buketten med röda rosor jag fick på BB när mina föräldrar kom för att se sitt första, alldeles nya barnbarn har jag sparat dock. Den torkades redan på BB pga allergirisk och sen har den hängt i kakelugnen.

Skulle slänga den idag men kunde inte. Bestämde mig för att skjuta på beslutet och hänga in den i garderoben. Missade kroken och buketten krossades mot golvet. Då gick tårarna inte att hålla tillbaka längre.

Bara några kvarter bort står mormors lya stylad inför försäljning den med. I den lägenheten har jag halvt vuxit upp och i min egen f.d. lya har min lilla familj formats. För en person med svår separationsångest så är det en tuff tid just nu.

Det är bara en dryg månad sen vi fortfarande funderade över alternativet att flytta till mormors lya. Nu valde vi att bryta upp och lämna det gamla för att bo någonstans där jag aldrig bott förut. Inte speciellt likt mig.

Tröstar mig med det gamla talesättet:

"You can take the girl out of Kungsholmen but you can never take Kungsholmen out of the girl".

Jag kommer tillbaka en dag, det vet jag! Efter 26 år vet man sånt. Och nej, jag tänker aldrig ta bort "Kungsholmen" från min bloggrubrik.

Den här bloggen är egentligen inte tänkt att vara såhär utlämnande. Den är heller inte tänkt att handla om trista saker, mer om triviala vardagsgrejer. Vissa saker är dock en för stor del av mitt liv för att lämnas utanför.

Bävar något fruktansvärt för den dagen då jag ska gå ner för de tre, ibland så hatade trapporna för sista gången. Mina ben kommer inte att bära och inte psyket heller. Solglasögon och sällskap kommer att tas med.

Så - nu har jag absolut satt nytt bloggpers. Både vad det gäller längd, antal och allvarlighetsgrad. Idag har jag även satt nytt årsbästa i att gråta. Har gråtit på morgonen, eftermiddagen och såklart en liten flod medan jag skrev detta.

Gnatt.