Men tyck synd om mig då

Jag har sms:at, bloggat och Facebookat om eländet men inte en endaste en tycker synd om mig. Tigger för dåligt tydligen.

Ska berätta mer om min situation och se om det biter på någon: Kalle är bortrest, mamma är bortrest, pappa är bortrest, mina svärföräldrar och Kalles syskon är bortresta. Trots detta måste barnet hämtas på dagis, utfordras och nattas. Allt i den stukade moderns omsorg.

Den enda som har tyckt lite synd om mig är faktiskt Lovisa. Först bar hon min träningsväska en meter, sen orkade hon inte längre. Sen dukade hon, kramade mig och lånade ut Nallis till mig. Visserligen har hon tvingat mig att hämta haklapp till Nallis och hämta tändare för att tända elljusstaken med (låtsaständare funkade inte) men ändå, hon är himla snäll.

Vi har varit uppe hos grannarna. Mannen är läkare och konstaterade precis som läkaren tidigare idag att det rör sig om en stukning, inte en fraktur. Det är bra.

Just nu äter vi prinskorv och makaroner framför Bolibompa. De visar "hopp hopp tv"...