måndag 25 oktober 2010
Status med tjocka barn?
Jag har föga förvånande fått två smala små barn. Jag tycker ju såklart att de är jättefina men jag märker på folk att det verkar vara status med runda barn. Eller gäller det bara bebisar? Och varför är det så bra? För vuxna är det ju tvärtom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
Status med runda barn?
Öh.
Nä.
Det har inte jag märkt iallafall.
Jag har ett runt barn och hon möter förakt, både från vuxna och barn.
Tror nog bara det är bebisar som får lov att vara runda i vårt samhälle.
Vi har en smal bebis trots god aptit (på viktkurvan, över på längdkurvan) och jag beklagar mig inför andra att jag önskar vårt pyre vore lika rund som deras små keruber. Fast i hemlighet är jag nöjd och tycker att de övermatar sina barn :)
Jag tycker det är tragiskt med överviktiga barn, det gör riktigt ont i hjärtat!
Det beror nog på vad man menar med rund och tjock, men jag är böjd att hålla med Ting.
Personligen föredrar jag några kilon extra (dock ej fetma) framför det trådsmala ideal många har idag - oavsett om det gäller vuxna eller barn.
Riktig fetma är det nog inte så många som föredrar, tror jag.
Är så jävla trött på denna vikthysteri som är ett hett ämne för alla nyblivna föräldrar. Så länge barnen är pigga och friska spelar det väl ingen roll vad vågen visar (om det inte är extremfall så klart).
Men jag gillar de små vecken på små runda barn. Men status är det ju inte. Och framförallt så får vecken gärna försvinna efter ett litet tag. :-)
Ja, hmmm...det kanske bara gäller riktigt små barn. Men visst är vecken mysiga! Och vikthysteri är inte bra för någon.
Vafan? När exakt går gränsen?
Vid vilken ålder är det inte charmigt att ha smilgropar på låren längre?
*biter på naglarna*
Jag håller absolut inte med. Jag har vid ett flertal tillfällen råkat ut för bebisföräldrar som koketterar med sina små "underviktiga" barn. I santliga fall har föräldrarna varit mammor och bebisarna små flickor. I samtliga fall handlar det om småväxta barn, alltså inte underviktiga utan bara under medelkurvan, vilket ju inte är samma sak direkt. Mammorna ojar sig; ojojoj vad oroliga de är, deras små flickor ÄTER så dåligt. Medan det är oerhört tydligt att de inte alls menar detta, att det egentligen är väldigt, väldigt "fint" att ha en sådan nätt liten flicka. Jag blir så iriiterad över detta ojande att jag alltid bara svarar som Johanna här ovan: det är nog ingen fara, hon ser ju helt frisk och sund ut. I KORT ton.
Som sagt, så länge barnet är hälsosamt (och inte underviktigt/överviktigt "på riktigt") är det väl inget att (låtsas-)oroa sig för? Tröttsamt och tragiskt är det vad det är, och det speglar en syn på hur små flickor förväntas vara. Förmodligen finns motsvarigheten hos pojkföräldrar (kanske att pappan låtsasoroar sig för att bebisen äter mycket men i själva verket är stolt över att pojken är så "stor och stark"). Men jag har inte stött på fenomenet.
Jag tror att det gäller bebisar, knubbiga bebisar.
Jag har aldrig märkt att det skulle vara status med tjocka barn?
Var, när hur?
Själv har jag haft knubbiga bebisar, bvc-sköterskorna har ju älskat det. Jag tror det är en gammalmodig bild helt enkelt.
Knubbigt barn får i sig mat, icke knubbigt får inte i sig mat.
Även om det nu inte är så.
Jag helammade länge, mest för att jag märket att de mådde bra av det, inte för att vara duktig. Amningen funkade så jag körde på.
Det var väl också något som bvc-tanterna älskade ;)
Kanske borde tillägga att de flesta föräldrar i min närhet absolut inte pratar (högt) om sina barn på detta sätt. Det har bara hänt tillräckligt många ggr (5 kanske?) för att man ska reagera och tycka att det är lite irro :)...
Hmm...intressanta kommentarer men visst är det säkert så att det gäller bebisar.
Skicka en kommentar