Bästa söndagen

Igår sken solen över Stoclholm för första gången på länge. Vi packade bilen full med skidor, skridskor, pulkor och matsäck och åkte ut till mitt nya favoritställe, Lida. En toppendag på alla sätt!

Jag åkte längd för första gången sedan 80-talet

 

Och vilken nypremiär, känslan i spåret var helt fantastisk!

Mer rutinerad tjej men första gången i riktigt spår 

Vasaloppsportalen och tillhörande musik förhöjde känslan

Matsäck i solen

Sen var det slalomdags

Slalompremiär, på eget initiativ (med dinosaurieskidor och ett kexpaket i luvan som nödproviant)

 

 Så himla söt!

 

Familjen frilufs

Bättre känsla

I början av januari kändes mitt liv så outhärdligt tråkigt. Det var första gången jag kände så och det var obehagligt. Allt var som någon sorts icke-liv, utan känslor. Inte så att mitt liv alltid är spännande och härligt annars men det brukar kännas att jag lever. Jag är en riktig känslomänniska och livet är antingen upp eller ned. Någon enstaka gång är det där emellan men det brukar ändå inte vara tråkigt.

Nu är det helt klart på väg upp och det känns jäkligt skönt. Tristessen är som bortblåst och jag inte bara anar diverse horisonter och mål, några känns som om de börjar komma inom räckhåll. Efter fem år och två försök anar jag slutet på min utbildning. Bara det. Och så fort jag är klar med den kan jag ta itu med nästa utbildning. Som är så kort att jag kommer att kunna ana horisonten från dag ett. Målet med den horisonten är ytterligare en utbildning. Och om jag kommer in på den blir det mitt livs längsta men förhoppningsvis också roligaste och mest lärorika transportsträcka.

Nej, nu ska jag sluta dravla. Egentligen skulle jag ju bara jubla lite över att transportsträckan verkar vara över för nu. Och så blev det såhär. En av fördelarna med en gammal, avsomnad blogg. Den tål lite blaj.

Om någon blev nyfiken på vad allt pluggande förhoppningsvis, eventuellt, kanske, om jag har tur ska leda till så är ni utelämnade till gissningar. Jag lovar återkomma i ämnet men inte än på ett litet tag.

Vad jag däremot kan lova är att det kommer ett blogginlägg till inom en väldigt snar framtid. Då ska ni få se bilder från idag. Den bästa dagen på länge. Sådana dagar bidrar också till en lägre grad av transportsträckekänsla.

Hej på några timmar!

Den hemlige Quiztestaren

Jag spelar ett spel på telefonen som heter Quizkampen. För någon vecka sedan blev jag utmanad av en person som kallade sig "Quiztestaren". Efter match nr två frågade jag vederbörande om vi kände varann. Jag fick ett kryptiskt svar i form av en ledtråd och sedan följde en veckas gissningslek som fick sin upplösning i helgen. Under veckan har jag stört mig hyfsat mycket på den självgoda hemliga vännen. Jag har också hoppat på diverse olika personer i min närhet och frågat om det är hen som är Quiztestaren. Lovisa har tyckt att det hela har varit spännande och Kalle har varit övertygad om att det var ett gammalt ragg.

Såhär började det...

 

Personen var ganska ojämn i sitt spel

 

Samma namn som min son alltså

At last!

En blogglös månad!

Upptäckte precis att jag inte skrev ett enda inlägg under september 2012. Mitt livs första och enda bloggfria månad sedan januari 2007. Vet inte vad jag ville säga med det. Förlåt kanske. Ja, förlåt bloggen, det var faktiskt inte meningen.

Bildbomb

Jag har ju så fasligt mycket tid över nu när jag inte bloggar. Här kommer en liten bildkavalkad från mitt blogglösa liv, så att ni vet vad jag gör med all tid.

Jag tränar

Jag leker med Nils

Jag åker till solen

Jag äter temaki

Jag går på museum med barnen

Jag spelar på telefonen

Jag åker skridskor med Lovisa

Jag bowlar med Kalle

Jag är huslig

Mitt liv känns som en oändlig transportsträcka

Just nu upplever jag för första gången i livet att allt bara känns som en lång, på gränsen till oändlig transportsträcka. En hemsk känsla. Förut har jag alltid varit på väg någonstans, alltid haft ett mål även om det har legat långt bort. Visserligen har jag ett mål nu med men det är så avlägset att jag inte ens kan ana horisonten och det är väl det som ger den här transportsträckekänslan. Det känns som om tiden går outsägligt långsamt, som att jag rör mig i seg kola hur snabb jag än är.

Suck.

Drömmer mig tillbaka tre år i tiden. Då, när livet var så väldigt levande med en ny bäbis och en nygammal man.

121212

Missade när klockan var 12.12, lite synd.

Annars? Jo, jag saknar faktiskt bloggen lite ibland. Kanske borde försöka börja skriva mer igen. Får fundera på det.

Råsunda en sista gång

Bild från sista allsvenska matchen på Råsunda (uppdaterad efter matchen)

Det här med avsked är inte min grej men ibland är de oundvikliga. Ikväll säger jag hejdå till Råsunda. Och tack. Tack för 19 år av kärlek, glädje, hopp och stunder av djupaste förtvivlan. Tack för alla minnen. Tack för cupguld, internationella stormatcher, duggregnspremiärer mot landsortslag och inte minst, tack för SM-guldet 1998 - mitt bästa fotbollsminne.

Det blir kanske bra på nya nationalarenan men jag är ganska säker på att det är från Råsunda jag för alltid kommer ha mina bästa fotbollsminnen.
Det blir vemodiga steg hemåt i natt.

Uppdaterat
Det blev ett till avsked. Jag kunde såklart inte hålla mig och gick mot Napoli också. Matchen var både viktig och sekundär. Det jag kommer minnas tydligast är trots allt hur sorgligt det var att se folk plundra vår borg. Samtidigt fint att den får leva kvar, om än i utspridda spillror.

Det är min son!

AIK:aren och Djurgårdaren under årets sista båttur nyligen

Efter att ha förlorat ett barn till fel sida så kändes Nils uttalande nyss riktigt fint. Och rättvist. Och alldeles, alldeles underbart. Och som att jag har fullgjort mina moderliga plikter mer än väl.

"Mamma och Nils är AIK, pappa och Isa är Djugåden". 

Det är en bra kväll!

Hälsokost?

Vuxenpoäng

Skoltjej

Fram till helt nyligen var jag en student med dagisbarn. Nu är jag förvärvsarbetande med skolbarn. Onekligen en del vuxenpoäng. Och onekligen en del anspänning inför Lovisas skolstart igår och min jobbstart idag. Men vi överlevde! Det har till och med gått bra. Onekligen en stor lättnad.

(Förvärvsarbetande kan för övrigt vara det torraste ordet i svenska språket.)

Anlita en stylist kanske?

Mäklarskyltfönster i Vingåker

Fransk bloggtorka

Jag tror att jag upplever min 5,5 år långa bloggkarriärs största torka. Det är helt enkelt inte kul att blogga just nu men jag hoppas att lusten återkommer någon gång.

Vi är iallafall i Frankrike och förutom att jag är vansinnigt sugen på kräftor och filmjölk så är allt fint.

Seven elevens yoghurtglass, nyttig?

Nu känner jag mig dum som inte har kollat fakta tidigare. Jag älskar Seven Elevens mjukglass och äter några om året. Minns särskilt en gång när jag jagade runt efter den på cykel i tre stadsdelar... Tidigare har jag alltid tänkt att den väl innehåller en massa konstgjort skit men att det får vara ok då och då. Ungefär som jag tänker med Cola light.

Idag bestämde jag mig för att ta reda på vad det var i den här magiska nästintill nyttiga glassen och visst, den innehåller aspartam och lite annat jox men inte bara det. Om du väljer en liten glass i bägare får du i dig 144 kcal, tar du den i strut istället så blir det nästan 200 kalorier. Alltså är det bättre att ta en hederlig Sandwich eller dylik glass. Dessutom marknadsförs Seven Elevens mjukglass som "sugar-free" och det är en sanning med modifikation, den innehåller fruktos och laktos som ju också är socker.

Ledsen om jag kraschade ert glassparty nu...

Sommarens första

Årets bästa matperiod är här! Nu väntar jag bara på de svenska kräftorna också så är saken biff.

End of an era

Min stora lilla tjej, bild från helgen

För en timme sedan lämnade jag Lovisa på dagis för sista gången någonsin och nu är det mycket känslor i omlopp. Fem år som passerar i revy. Fem roliga, fina, trygga år. Fem år då dagis har varit en enormt stor och viktig del av vårt liv och vår vardag. Människor som har betytt otroligt mycket för både Lovisa och oss.

Jag minns den här dagen som om det var igår. Att klumpen i halsen på vägen dit var på gränsen till ohanterlig och att jag faktiskt grät en skvätt mitt på gatan. Har en stark känsla av att idag kommer nog tårarna när jag hämtar istället.

Jag lever

Bloggen verkar vara lite trött men jag lever. I förrgår såg jag dock en person som inte levde. Det var första gången för mig. En hemlös man i ett trapphus på Söder. Klockan var 8.00 en vardagmorgon och jag kunde inte låta bli att undra vem han var och hur det kom sig att han slutade sina dagar sådär.

Det behövdes en bild, hade ingen som matchade så det blev en gigantisk fläderbuske

Med risk för att låta som en kärring...

...men jag känner att jag börjar få nog av de här studentflaken nu. Jag pratade med en 91-årig dam på bussen häromdagen. Hennes förslag var att flaken kunde fira med en tur ut på landet istället för att fördärva stadsmiljön. Jag är faktiskt böjd att hålla med.

Viktig lillebror

En stund efter att jag sagt godnatt till Lovisa hörde jag att hon grät. När jag frågade varför så sa hon att hon inte ville börja i skolan i höst. Jag hann bli rätt bestört innan hon berättade varför - hon vill inte vara utan Nils på dagarna.

Jag har svårt för uttrycket att det känns i mammahjärtat men det här gör faktiskt det. Tidigare har jag bara tänkt på det för Nils del, han har ju alltid haft henne där och vet inget annat. Jag tröstade Lovisa (och mig själv) med att skolan ligger precis bredvid dagis och att det går bra att både pussas och kramas över staketet.

Sommaren 2011

Nya upplevelser i helgen

Under helgen har jag provat på två nya grejer:

Igår spelade jag paintball i en skog utanför Södertälje. Regnet öste ned, vinden piskade i ansiktet och lervällingen var massiv. Idag har jag räknat blåmärken, tvättat leriga kläder och funderat på varför jag för en gångs skull led sån brist på adrenalin.

Idag har vi haft 6-årskalas på ett lekland i Bromma. Ljudvolymen var öronbedövande, skratten blandades med lite tårar och vid minst ett tillfälle sprutade blodet. Ikväll har jag mediterat i tystnad och varit tacksam att vi överlevde.

Paintball vs leklandskalas 1-0.