Det är konstigt att inte bo i stan längre. Jättekonstigt. Jag har ju alltid sagt att jag jämt skulle bo i stan...
Körde mamma hem ikväll och på vägen hem saknade jag stan så att det gjorde ont. Jag saknar lukten, butikerna, caféerna och själva folkmyllret. Jag saknar sekelskifte, att promenera överallt och att kunna köpa mjölk mitt i natten. Jag saknar barerna, avgaserna, sommaren i stan, vintern i stan, att trängas, ja jag saknar fanimig allt just nu.
Klump i halsen ökar i storlek.
Å andra sidan gick jag på starandpromenaden i förmiddags och njöt av vågskvalpet, utsikten och inte minst att slippa kryssa mellan 79 andra barnvagnar, glassdrällandee fjortisar, svettiga pensionärer, ölstinna Mälarpaviljongen/Gerda/Kungsholmenbesökare m.fl. längs tjatiga Norr Mälarstrand. På eftermiddagen låg jag helt själv på den stora badbryggan nedanför oss medan snälla änder och mysiga båtar puttrade förbi. Middagen åt vi i kvällssolen på altanen medan vi pratade om hur schyssta alla grannar är och hur kul det är att det bor två småtjejer till här. När jag kom tillbaka var det var grymt skönt att bara svänga in på en ledig lucka och promenera hem genom lummiga villakvarter istället för att tillbringa en timme med att jaga parkering.
You can't have it all...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar