I'm an addict

I många år nu har sushiproblemen förföljt mig:

Priset har alltid varit ett problem. Sushi gör mig fattigare. Ju mer pengar jag har, desto mer sushi äter jag.

Tillgängligheten har kraftigt förämrats sedan vi lämnade Kungsholmen. Förut bodde vi i vad jag tror är Sveriges främsta sushihood. Det fanns ett sushiställe i nästan varje kvarter.

Kvaliteten, egentligen hjälpte det inte att bo i de gyllene sushikvarteren för de flesta ställena var inte bra. Jag har under alla år pendlat mellan inställningarna "hellre halvkass sushi än ingen sushi" och "perfekt sushi, annars är jag hellre utan". Pendlingen går i cykler om några månader och just nu befinner jag mig i den kräsna fasen.

Min absoluta favoritrestaurang var under många år Roppongi. Efter diverse ägarbyten har dock kvaliteten börjat svaja betänkligt. Efter varje besvikelse tänker jag "aldrig mer Roppongi" men ändå går jag tillbaka för att antingen bli lycklig eller grymt besviken.

Den bästa sushin finns ändå alltid utomlands. Lika underbart som det är att äta lika hemskt är det att veta att om man någonsin kommer tillbaka så lär det dröja. Efter Miamitrippen i julas så lär jag för evigt plågas av drömmen om sushin på Kung Fu Sushi på vårt hotell, Catalina Hotel & Beach Club. Den ska jag äta igen.